ALLT SEDAN MEDELTIDEN har socknen svarat för sina ekonomiska angelägenheter, att hålla kyrka och avlöna betjäningen. En reform 1910 innebar att prästerna fick kontant lön och avkastningen från boställets jord och skog var inte längre avgörande för avlöningen. Pastoraten behöll dock sin vård och förvaltning av boställena.
Under 1920-talet uppstod oro för att den av kyrkan disponerade egendomen skulle föras över till staten. Vad skulle då ske om stat och kyrka framöver skildes åt? Flera utredningsförslag som syftade till centralisering av den kyrkliga jordens och skogens förvaltning lades fram.
Sommaren 1930 utnämndes biskopen Sam Stadener till ecklesiastikminister med ansvar för de kyrkliga frågorna. Stadener expedierade raskt ett lagförslag som innebar att den kyrkliga egendomsförvaltningen decentraliserades till de lokala församlingarna. Dessa utsåg eget skogligt biträde för att sköta förvaltningen och det inrättades stiftsnämnder med ansvar för driften av kyrkans jord och skog.