På 1990-talet drevs ett stort projekt i Norge, för att rusta och märka ut de medeltida pilgrimslederna upp genom Norge till Nidaros, dagens Trondheim och till Stikklastad, där S:t Olof stupade år 1030. I Sverige kom alltfler pilgrimsprojekt i gång. Här i Västvärmland drevs ett projekt, där mycket arbete gjordes för att fördjupa sig i vår historia och finna ut var de medeltida pilgrimerna en gång drog fram genom våra trakter. Det är spännande! Pilgrimslederna ger möjlighet att gå i deras spår som gått före oss.
Här blev inte projektet slutfört den gången, men nu är arbetet igång för att få pilgrimsleden genom våra trakter märkt med Olofssymbolen och bli möjlig att följa för nutida vandrare.
Under de senaste åren har pilgrimslederna genom landet byggts ut, och det finns en strävan att få till stånd sammanhängande leder genom hela landet. 2010 fick lederna mot Trondheim av EU statusen European Cultural Routes, Europeiska kulturvägar. Detta hade tidigare skett med bl.a. lederna genom Europa till Santiago de Compostela i nordvästra Spanien. Detta ger stora möjligheter, men också krav på att det skall finnas övernattningsställen, någonstans att äta och annat som gör vandringen praktiskt möjlig för människor.
Pilgrim i dag
Jag tror att vi människor (män i skor och kvinnor i skor) ämnade att gå. Pilgrimsvandringar finns i flera religioner, och också i profana sammanhang söker vi upp platser som av olika skäl är viktiga för oss att besöka.
Inom ortodoxa och katolska kyrkor har pilgrimsfärderna fortsatt genom historien. När nu pilgrimsvandrandet återkommit också i de länder och kyrkor där de upphört är det med nya förtecken. Man går av många olika skäl. Inte för att tillbe helgonen, men kanske för att komma närmare Gud. Man vandrar kanske för att ta en paus från vardagen, för att få tillfälle att tänka och bearbeta sådant som hänt. Man går för att få röra sig i Guds fria natur och njuta av landskapet. Man går för att få träna kroppen eller för intresset av vår historia och att besöka intressanta platser utmed pilgrimsleden. Skälen kan vara många. Men man kan väl säga att det som är särskilt för pilgrimsvandringen är att den samtidigt är både en yttre och en inre vandring.
En pilgrimsvandring kan vara kort eller lång. Kanske några timmar eller flera dagar eller veckor. Man kan gå ensam eller i grupp. Man kan gå på pilgrimsleder eller på helt andra vägar och stigar.
Konfirmander och församlingar anordnar vandringar och pilgrimsgudstjänster. Folk går på gemensamma vandringar utmed pilgrimsleder i olika delar av landet. Man delar vandringens gemenskap och ett stycke liv. Många ger sig ut på långvandring, kanske på pilgrimslederna i Spanien mot Santiago de Compostela, som de senaste åren tagit emot hundratusentals vandrare och cyklister som tagit en rejäl paus från vardagslivet.
Pilgrimsvandringen kan vara en god möjlighet att hitta sig själv i en tid då så mycket pressar oss att hinna allt och pockar på vår uppmärksamhet. Pilgrimens sju nyckelord, säger något om de behov och den längtan som kan vara drivkraften för dagens vandrare; Långsamhet, Tystnad, Frihet, Bekymmerslöshet, Enkelhet, Delande, Andlighet.
Dag Hammarskjöld skriver i Vägmärken: ”Den längsta resan är resan inåt.” Kanske vill vi att något skall hända med oss. Att gå på en pilgrimsvandring kan vara ett sätt att ta sig själv och sina behov på allvar.
Monica Fryxelius