Kyrkohandboken har visserligen ingen bruksanvisning i vanlig mening. Däremot finns det anvisningar som bland annat tydliggöra gudstjänsten som kyrkolivets centrum, grundläggande tankar kring gudstjänstlivets utformning och formella bestämmelser om vilka som har ansvar för församlingens gudstjänstliv. Här finns också anvisningar om hur olika gudstjänster benämns, hur kyrkoåret kommer till uttryck och hur man kan nyttja bönen Vår Fader/Fader vår. Här står även vad som är minimum vid sjukkommunion för att det ska vara en nattvardsgudstjänst enligt Svenska kyrkan. Anvisningar som skapar förståelse för de olika gudstjänster som finna i kyrkoboken och riktlinjer som ger god hjälp i arbetet med att gestalta gudstjänsten i den lokala församlingen.
Redan i kyrkohandbokens inledning, som föregår de specifika anvisningarna, finns några viktiga tydliggörande som är värda att lyfta fram.
Kyrkans tro, bekännelse och lära
Den första berör kyrkohandbokens karaktär av att vara ett av de dokument som uttrycker Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära. Det är kyrkohandbokens centrala ställning som gör att kyrkohandboken antas av Svenska kyrkans högsta beslutande organ, Kyrkomötet. Innan beslut kan tas i en fråga som berör kyrkans tro har den beretts i Läronämnden, som består av biskopar och andra teologer, och som där prövat innehållet i relation till kyrkans bekännelse. Att kyrkohandboken har denna viktiga betydelse innebär också att man på ett särskilt sätt i gudstjänstfirandet är bunden till de moment som är fasta, dvs. som inte går att välja bort.
Gudstjänstens struktur
Det andra tydliggörandet har med den allmänna gudstjänstens grundläggande struktur, ordo, att göra. I uppdraget att arbeta fram en ny handbok betonades vikten av att både kunna känna igen Svenska kyrkans gudstjänst, var den än firas, och att gudstjänsten samtidigt kan få en lokal gestaltning. Det gemensamma ska kännas igen genom att varje gudstjänst har en rytm av Samling, Ordet, Måltiden (om nattvard firas) och Sändning. Denna struktur öppnar också för ett igenkännande mellan olika kyrkors gudstjänster. Egentligen är detta inte något nytt. Det nya är att det som nästan alltid funnits där nu skrivs fram och benämns.
Bara ett ”vi” kan skapa levande gudstjänst
Det tredje som aktualiseras i handbokens inledning berör allas delaktighet. I varje gudstjänst finns en risk att några ”producerar” för andra som ”konsumerar”, man uppträder inför de som åhör eller åser. Från att vara församling kan man riskera att förvandlas till publik. Det finns alltså goda skäl till att handbokens inledning betonar att delaktighet eftersträvas i alla gudstjänster, alldeles särskilt barns och ungas delaktighet. I arbetet med handboken har det inkluderande perspektivet varit viktigt. Det handlar både om hur vi talar om Gud, människan och skapelsen, men det berör också ett grundläggande förhållningssätt som ska gestalta alla människors lika värde, t.ex. att kunna fira gudstjänst på sitt språk. Det ger anledning att i arbetet med gudstjänstlivet i församlingen låta sig utmanas av det som skrivs i handbokens inledning ”att var och en utifrån sina förutsättningar kan vara delaktiga i gudstjänstlivet”, liksom ”prästen, kyrkomusikern, kyrkvärdarna och den gudstjänstfirandet församlingen gestaltar tillsammans varje enskild gudstjänst.” Det är alltså ingen som ensam ”äger” gudstjänsten. Bara ett ”vi” kan skapa levande gudstjänst.
Musik och psalmsång skapar delaktighet
Få moment i gudstjänsten skapar så mycket delaktighet som musiken och den gemensamma psalmsången. De av församlingen sjunga psalmerna har sedan reformationen varit en viktig del av gudstjänsten. I varje gudstjänst i Svenska kyrkan ska psalmer sjungas. Det är utgångspunkten i handboken. I inledningen finns nu en viktig markering som betonar musikens plats och funktion i gudstjänsten: ”Körsång och instrumentalmusik stöder församlingssången och förstärker gudstjänstens tema”. Även här lyfts perspektivet fram som integrerar församlingens körer och musiker och gör dem delaktiga i hela utformandet av gudstjänsten. Det arbetet börjar långt före att klockorna ringer in och preludiet börjar.
Liksom bruksanvisningar går även en kyrkohandboks inledning och anvisningar att hoppa över. Risken är bara att man missar många goda skäl till att samtala om hur vi lokalt kan arbeta med gudstjänstutveckling.