I mitt flöde är det mycket trams. Jag tittar ofta på roliga videor på katter och hundar, riktigt dåliga ordvitsar på både svenska och engelska, en hel del innehåll från människor som skulle kunna kallas aktivister.
De berättar viktiga saker om livet som förälder, att leva med olika typer av osynliga funktionsnedsättningar eller om destruktiva religiösa miljöer. Jag följer många av dem för att lära mig mer om saker jag inte vet så mycket om, men som verkar värda att kämpa för. Ibland dyker det upp bilder på väldigt snygga kvinnor och män som berättar om sina liv.
Utåt verkar deras tillvaro perfekt, som om ingenting i hela världen kan vara fel. Det är lätt att dras med, att tänka att jag skulle vilja ha det de har. Jag önskar att jag också kunde vara lycklig. Samtidigt vet nog de flesta som ägnar sig åt slöscrollande på kvällarna att vi bara får se en mycket liten del av andra människors liv. Det vi får se kanske inte ens är en del av sanningen, kanske önskar människan att det hen visade upp för världen var sanning, men verkligheten ser annorlunda ut. Det var egentligen väldigt länge sedan jag slutade tro på lyckan som något annat än små, tillfälliga stunder av eufori. Värda att ta vara på. Annars består ett människoliv till stor del av slit, alldeles för tidiga morgnar, februarigrå himlar, och en vinter som kom av sig. Strävan efter lycka tror jag gör att vi sätter krokben för oss själva.
Istället ska vi kanske acceptera tillvaron som bäst är glimtar av lycka, men för det mesta ganska mycket mellanmjölk. Det är tidvis tufft att vara människa. Det blir inte alltid som vi vill, och det kan vara svårt att leva med det livet som blivit vårt. Det tycker jag är livets stora utmaning, att försöka se med acceptans på det livet jag fått, och med tacksamhet på de delar av mitt liv som är goda. Samtidigt tror jag det finns en kraft i att acceptera att det vi matas med i traditionella och sociala medier inte är ideal att sträva mot. Som några av mina konfirmander sa häromveckan så ligger vårt människovärde inte i idealen, utan i att vi existerar.
Guds kärlek och nåd får vi för att vi existerar, och för att Gud vill ge den till oss, medan vi gör så gott vi kan i vår vardag.
Emelie Ekelund