Är det möjligt att kalla fram det gudomliga i någon som dödar eller förgripit sig på barn? Det är inte enkelt, inte ens för en gammal fängelsepräst.
”Kyrkans uppgift är att kalla fram det gudomliga också i den som mördade Anna Lindh” (Göteborgs-Posten 2003-09-13). Så sa den katolske biskopen William Kenney två dagar efter mordet på utrikesministern. Han var som alla andra upprörd över det som hänt och han visade stor medkänsla med offrets familj.
När jag hör i media om ett allvarligt brott tänker jag ibland: Hen skulle jag inte vilja träffa. Men så en dag sitter jag ändå där, framför den där som jag helst ville undvika.
Men är det verkligen han? tänker jag ibland. Bilden som media gav är ju bara ett fragment. Visst är handlingen fasanfull. Visst är det en tragedi för dom drabbade. Visst måste han straffas om han inte är sjuk. Det kan inte nog betonas att brottsoffret har all rätt i världen till rehabilitering och vård. Här brister samhället och kanske kyrkan också.
Men ofta är bilden i media bara en del av sanningen. Jag möter ofta en människa med många dåliga erfarenheter. En historia fylld med svek, kränkningar och gränsöverskridningar. En människa med olika diagnoser. Ingen har riktigt lyssnat på personen, varken hemma, i skolan, eller hos socialtjänsten. Rättsprocessen upplevs som en fortsättning på en lång räcka av kränkningar. Inget av detta kan ursäkta ett allvarligt brott, inte ens göra vissa brott begripliga och ändå är det viktiga delar i helheten.
Många jag möter i kriminalvården har dessutom en fragmentarisk självbild. Kanske är det många av oss som har det? En del av mig själv, blir mitt hela jag. Jag är den som alla sviker. Jag är shoppingmissbrukare, alkoholist, kriminell. Jag är offret. En blockerande, ensidig självbild tenderar att slå över i en demoniserande eller förskönande bild av mig själv och måste krackelera för att kunna balanseras. För ingen är bara monster eller bara helgon. Men alla är vi skapade till Guds avbilder.
Du är varken offer, kriminell eller grandios. Du är Guds ikon. Det är varje människas djupaste identitet. Det finns en genuint sann människa i varje människa. Något oförstörbart. Något heligt. En källa med friskt vatten.
Detta mantra försöker jag ständigt upprepa för mig själv som människa och för mig själv som fängelsepräst: Det finns något gudomligt i varje människa som inte ens det värsta brott kan rasera. Och det är kyrkans uppgift att kalla fram det.
Lars Olof Andersson
präst i kriminalvården och i rättspsykiatrin