Jag har aldrig känt mig riktigt bekväm med att bära ett kors – varken runt halsen, som armband eller som en ring på mitt finger. Men jag har verkligen velat och försökt. Många kors, i olika ädla metaller, i trä och t o m plast, ligger i mina lådor och samlar damm…
Det är som att det inte har räckt med korset som ett ”smycke”, som om kraften och innebörden gått förlorad när jag hängt det utanpå min kropp.
Under fyra år levde och arbetade jag i Jerusalem. Få platser är så fulla av kors som just denna stad – skulpterade, snidade, målade, broderade, vävda, t o m inhuggna som graffiti i väggarna – och butikerna bågnar av kors i alla former och färger.
Här - i staden där Jesus dog och uppstod – kommer man inte undan tankarna på korsets betydelse. Vad har korset betytt genom historien, och vad betyder det i dag, i vår värld, i våra liv?
I den svenska, lutherska traditionen har vi oftast sett korset som en symbol för Kristi lidande, och hur vi lider med honom. Bland de kristna palestinierna är det dock en annan bild som dominerar. Tänk bara på namnet på kyrkan över Jesu grav: För turister och pilgrimer från norr, är detta Gravkyrkan. Men för de kristna palestinierna är detta Uppståndelsekyrkan.
Samma kyrka – två olika namn, två olika betoningar av det som skedde på Golgata. Så rymmer också korset mer än en betydelse, en händelse… Lidandet finns konstant i vår värld, men utan uppståndelsens mirakel vore vi utan hopp, utan ork. Korset bär allt detta, på en och samma gång.
Kanske var det just därför som jag i Jerusalem, en stad så fylld av både konflikter och magi, till slut hittade mitt kors:
Ett tatuerat kors på handleden gav på medeltiden de kristna kopterna tillträde till kyrkorna i Egypten och Jerusalem. För korsfararna på 11- och 1200-talet blev det tatuerade korset en statusmarkör och ett bevis på att man faktiskt hade varit i det heliga landet. På denna tradition vilar familjen Razzouks tatueringskonst, och i över 500 år har de tatuerat in kors på pilgrimer och turister, på kungar, nunnor och präster.
Att tatuera sig har alltid varit något för mig främmande men när min egyptiska vän, och tillika koptisk nunna, visade mig sitt kors och berättade dess historia, bestämde jag mig: Här var äntligen mitt kors!
Ett kors inpräntat på min kropp. Ett kors att aldrig lägga av sig, att alltid bära med sig. Ett kors mitt i natten, i mörkret, att lägga under min kind. Ett kors att sträcka upp i glädje mot himlen på dansgolvet. Ett tvättäkta kors.
Sådant är påskens kors – ett kors som är med oss i mörkret och i sorgen, i glädjens berusning och livets storhet. Ett kors att luta sig emot.
Karin Ekblom, präst i församlingen
För några år sedan, innan jag flyttade hit, var jag i Berlin på en teologikurs i samband med Kirchentag. Då fick jag delta i en workshop med den katolske jesuiten och arbetarprästen Christian Herwartz. Han lät oss prova på gatuövningar, ”Straβenexerzitien”. Man skulle gå omkring i stan, helst barfota och utan pengar och mobiltelefon på sig, insupa omgivningen, se vart man blev ledd och gärna tala med främlingar och be om hjälp. Vi fick prova på det ett par timmar och sedan delade vi våra upplevelser med varandra. Det var inga dramatiska händelser för min del, men jag minns det som en upplevelse av intensiv närvaro och uppmärksamhet på omgivningen och människorna jag mötte, och jag tänker fortfarande på det då och då.
Att fasta är en övning i att avstå från någonting, att leva enklare. Det kan vara som i gatuövningarna att tillfälligt lägga ifrån sig skor, pengar, telefon – ens omedelbara trygghet. Eller det kan vara en mer traditionell fasta där man avstår från vissa typer av mat eller vissa måltider. Idag är det också populärt att minska på skärmtiden och vårt beroende av stimulans och belöning därifrån. I vilket fall så kan fastan hjälpa oss att rikta om vår uppmärksamhet.
För det första så riktar fastan uppmärksamheten mot vårt eget inre, våra tankar, känslor och begär. Det kan bli en övning i självdisciplin och goda vanor. Går det ”alltför bra” finns förstås risken för andligt högmod men mer troligt är väl kanske att vi delvis misslyckas med våra föresatser och därmed också får en övning i ödmjukhet.
För det andra så riktar fastan uppmärksamheten mot vår medmänniska som behöver oss – och som vi behöver. Rent konkret kan vi ge vidare tiden eller pengarna vi sparar på vår fasta till andra: skänka pengar till biståndsprojekt eller ta oss tid för någon som behöver samtal eller besök. Redan profeten Jesaja i Gamla testamentet kommer med budskapet från Gud ”Detta är den fasta jag vill se, att du lossar orättfärdiga bojor, sliter sönder okets rep, befriar de förtryckta, krossar alla ok. Dela ditt bröd med den hungrige, ge hemlösa stackare husrum…!”
För det tredje så kan fastan rikta vår uppmärksamhet mot Gud, Gud som talar till oss i sitt Ord – varför inte passa på att ägna lite tid åt bibelläsning – och också just i vårt inre och genom våra medmänniskor, när vi tar oss tid att lyssna.
Kyrkan och församlingen finns här, som alltid, i glädje och sorg, i fasta och fest. Efter fastlagens glädje och bullätande får vi inleda fastan tillsammans med askonsdagens kvällsmässa, där vi får ett kors tecknat i pannan och får påbörja gatuövningen: kärlekens väg.
Herre, du vandrar försoningens väg, själv både flykting och fredlös. Smärtornas gata med hetta och damm drev dig din kärlek att gå. Visa oss vägen, försoningens Herre. Ge oss nu viljan att gå den. (psalm 738)
Amanda Stenermark
Präst