Så här års bakas det fastlagsbullar – eller semlor som de kallas utanför Skåne – i långa rader i Café Victoria. Syftet med fastlagen är ju egentligen att vi ska äta upp oss inför det som kommer sedan – fastan. Kyrkoåret är en växling mellan fasta och fest. Före påsken (och före jul: advent) finns förberedelsetider med mer allvarlig karaktär. Numera är det vanligare att ta ut all fest i förväg, på kredit så att säga, och sedan ta den eventuella botgöringen (bantningen, sparandet, den vita månaden) efteråt. Eller så väljer vi den kanske typiskt svenska och protestantiska kompromissen: ett ständigt ”lagom” där varken fasta eller fest tillåts.
För några år sedan, innan jag flyttade hit, var jag i Berlin på en teologikurs i samband med Kirchentag. Då fick jag delta i en workshop med den katolske jesuiten och arbetarprästen Christian Herwartz. Han lät oss prova på gatuövningar, ”Straβenexerzitien”. Man skulle gå omkring i stan, helst barfota och utan pengar och mobiltelefon på sig, insupa omgivningen, se vart man blev ledd och gärna tala med främlingar och be om hjälp. Vi fick prova på det ett par timmar och sedan delade vi våra upplevelser med varandra. Det var inga dramatiska händelser för min del, men jag minns det som en upplevelse av intensiv närvaro och uppmärksamhet på omgivningen och människorna jag mötte, och jag tänker fortfarande på det då och då.
Att fasta är en övning i att avstå från någonting, att leva enklare. Det kan vara som i gatuövningarna att tillfälligt lägga ifrån sig skor, pengar, telefon – ens omedelbara trygghet. Eller det kan vara en mer traditionell fasta där man avstår från vissa typer av mat eller vissa måltider. Idag är det också populärt att minska på skärmtiden och vårt beroende av stimulans och belöning därifrån. I vilket fall så kan fastan hjälpa oss att rikta om vår uppmärksamhet.
För det första så riktar fastan uppmärksamheten mot vårt eget inre, våra tankar, känslor och begär. Det kan bli en övning i självdisciplin och goda vanor. Går det ”alltför bra” finns förstås risken för andligt högmod men mer troligt är väl kanske att vi delvis misslyckas med våra föresatser och därmed också får en övning i ödmjukhet.
För det andra så riktar fastan uppmärksamheten mot vår medmänniska som behöver oss – och som vi behöver. Rent konkret kan vi ge vidare tiden eller pengarna vi sparar på vår fasta till andra: skänka pengar till biståndsprojekt eller ta oss tid för någon som behöver samtal eller besök. Redan profeten Jesaja i Gamla testamentet kommer med budskapet från Gud ”Detta är den fasta jag vill se, att du lossar orättfärdiga bojor, sliter sönder okets rep, befriar de förtryckta, krossar alla ok. Dela ditt bröd med den hungrige, ge hemlösa stackare husrum…!”
För det tredje så kan fastan rikta vår uppmärksamhet mot Gud, Gud som talar till oss i sitt Ord – varför inte passa på att ägna lite tid åt bibelläsning – och också just i vårt inre och genom våra medmänniskor, när vi tar oss tid att lyssna.
Kyrkan och församlingen finns här, som alltid, i glädje och sorg, i fasta och fest. Efter fastlagens glädje och bullätande får vi inleda fastan tillsammans med askonsdagens kvällsmässa, där vi får ett kors tecknat i pannan och får påbörja gatuövningen: kärlekens väg.
Herre, du vandrar försoningens väg, själv både flykting och fredlös. Smärtornas gata med hetta och damm drev dig din kärlek att gå. Visa oss vägen, försoningens Herre. Ge oss nu viljan att gå den. (psalm 738)
Amanda Stenermark
Präst