Människor och situationer kan bli till möten med Gud. Detta upptäckte jag när jag som nybliven pensionär allt oftare besökte kyrkan, men kände också oro när jag en decembermorgon 2006 i Borgeby kyrka plötsligt kände att Gud på något sätt kom nära mig. Detta i den kyrka, där jag upplevt 25 julavslutningar tillsammans med skolbarn. Men denna decembermorgon kunde jag sitta helt lugn i avskildhet, och kanske var det därför Gud tog tag i mig när jag minst av allt anade det.
När jag nu tittar i backspegeln tror jag att allt var förutbestämt och tror mer och mer att den ”eftervärme” jag kände när jag tidigare under hösten varit i kyrkan var Gud som försökt nå mig.
Och visst är det ett mysterium. Mötet med Gud ska ske vid rätt tillfälle, samtidigt som jag ska vara beredd och mottaglig. Ett mysterium jag inte behöver förstå, men kände ändå att detta var något jag ville ta vara på och förvalta efter bästa förmåga.
Det var då jag sökte mig till katekumenatet som en av vägarna att gå vidare – vuxenvägen till tro. Här fick jag möjlighet att samtala kring existentiella frågor med andra vuxna som i likhet med mig kände en andlig längtan och nyfikenhet på kristen tro och i likhet med mig redan då påbörjat en inre resa. Fastän jag tillryggalagt en rejäl etapp upplevde jag mig inte vara framme vid målet och i samtalen blev det allt tydligare för mig, att i en inre resa finns egentligen inget bestämt mål, och mycket osäkert om man nå´nsin kommer att nå det. Dessutom är det min orubbliga tro att det är själva resan som betyder mest.
Ibland känns livet evigt när man upplever katekumenatets gemenskap och obeskrivbara samhörighet, där det alltid finns någon som tar sig tid att lyssna på mina innersta tankar. Lika starkt som att höra andra berätta om sin andliga väg är det att dela med sig av sin egen. För första gången delade jag hela min andliga väg med andra och det kändes mäktigt – rösten ville liksom inte bära … Tidigare hade jag bara i förtroende samtalat med Anna Kristiansson, präst i vår församling.
Katekumenatet gav min tro en annan dimension, en fördjupning jag inte trodde var möjlig, med kallelse och dopförnyelse i min ”hemkyrka” och sändning i den till bristningsgränsen fullsatta domkyrkan i Lund. Detta är oförglömliga upplevelser och minnen viktiga för mig i mitt fortsatta sökande.
Under min tid som katekumen läste jag bl a ”Eftervärme”, en bok av Tomas Sjödin, och citerar följande som jag tycker illustrerar katekumenatets betydelse för mig:
”Livet vill oss något – kanske kan man kalla detta något för ett ärende. Jag tycker om det ordet därför det har en så tydlig rörelse i sig. Ärende. Det är på väg med någonting, det bär något. Det har hänt något i en människas liv, ett möte, en syn, en insikt. Något som inte kan förtigas. Från den stunden är man inte bara sin egen lyckas smed. Man är också en förvaltare av det man sett. En budbärare. Ett vittne, om man så vill.”
Hans-Ingvar Hansson