Predikan på annandag jul, 26/12 2015 Högmässa i Kyrkans Hus
Predikan hållen av kyrkoherde Eva Katsler
Annandag jul kommer med ett kärvare budskap än övriga juldagar. Texterna kan nästan tyckas inte passa in. Men de gör det i alla fall. Att Gud blir människa rymmer också människans svårigheter.
Jag vill idag lyfta fram några exempel, som kan få oss att tänka vidare på vad Jesusbarnet har för budskap till oss.
Först vill jag lyfta fram det som nämns i dagens bön. Där tackar vi för dem som vittnar i Jesu efterföljelse, för dem som lever i trohet mot Jesus, och om dem står det i bönen: att de har trons sanning och hjärtats frihet. Att leva i Jesu efterföljd handlar då om att verka för trons sanning och för hjärtats frihet.
Tro, sanning och frihet, det blir några ledord för oss idag. Och bönen avslutas med att vi ber om hjälp att försvara kärlek och rätt. Tro, sanning och frihet, och kärlek och rätt. De orden kan hjälpa oss att förstå dagens tema och texter.
Temat för dagen är martyrerna, det vill säga människor som fått lida för sin tro. Ja, en del har till och med fått dö för sin tro. Stefanos är en av dem och sägs vara kyrkans första martyr.
Dagens Psaltarpsalm kommer med mycket hopp. Gud är vår tillflykt och vår styrka, en hjälp i nöden, som aldrig sviker. Därför räds vi inte om än jorden skälver.
Ja, nog skälver jorden. Det har vi fått veta på nära håll denna höst. Otaliga människor är på flykt och terrorn drabbade Paris.
Vi kan se hur farligt det är med rädsla för tro och frihet, det som vi fått del av tack vare att så många människor kämpat för detta före oss. Det är något vi ofta tar för givet, att vi får tänka och uttrycka vad vi vill och att vi har religionsfrihet, som också innefattar frihet och rätt till tro och religion.
I evangeliet idag förutspår och varnar Jesus för den splittring som kommit på grund av rädsla för tro, frihet och kärlek.
Som ett exempel vill idag nämna situationen i Syrien. Serpo Megerditcian är präst från Syrien som varit på besök i Stockholm. I tidskriften ”Uppdrag mission” (1/2016) är han intervjuad och det står att han är på mirakelbesök i Stockholm, och han säger: ”Att jag skulle få ett Schengenvisum som tillåter mig att flyga till Sverige är inget annat än ett mirakel.”
Han berättar att situationen i Aleppo är mycket svår, att striderna kring staden intensifierats och att IS har gjort nya framryckningar i området. Han säger: ”Vi är omgivna av fanatiker som ser allting i svart-vitt. Det finns inga gråzoner. Jag ber att Gud öppnar deras hjärtan så att de ser vad som är verklig fred.”
Serpo har beslutat sig för att stanna i Syrien med sin församling. Han berättar att de alltid inleder varje gudstjänst med att läsa psaltarpsalm 91 ”Gud vår beskyddare”: ”I Herren har jag min tillflykt och min borg, min Gud, på vilken jag förtröstar”.
Så berättar han om Aleppo före kriget. Han beskriver det som en guldålder. Då fanns det stormarknader, banker, transportmedel. Det var säkert och fritt. Kristna var fria och kunde bygga kyrkor.
Så säger han något som är mycket viktigt: ”Efter fem år är vi nu i något som är värre än stenåldern. Ni i Sverige lever fortfarande i guldåldern. Men att ta för givet är inte ett bra sätt att leva. Jag är oroad för kyrkan i Sverige. Ni ska inte låta tron dö.” Kan det finnas mer tänkvärda ord för oss? Vi ska inte låta tron dö.
Jag tänker vidare på exempel och landar här och nu. Hur ofta möter vi inte en rädsla för religion och kristen tro hos oss idag? Rädslan finns inom familjer, på arbetsplatser och den finns också i vår kyrka och vi kan möta den från institutioner i vårt samhälle. Men många enskilda personer och också institutioner i vårt land, däribland skolans värld, ställer sig bakom FN:s barnkonvention.
Enligt FN:s barnkonvention har alla barn rätt till existentiell och andlig utveckling. Som kyrka ska vi följa denna och som kyrka har vi en viktig uppgift att verka för barns rätt var de än befinner sig.
Så vill jag avsluta med ett exempel från Betlehem. Det är en student, som studerar till journalist, och som twittrar och där hon berättar (Nästan ordagrant återgivet från Jan-Olof Johanssons text i ”Svenska Jerusalemsföreningens tidskrift” 3/2015):
Klockan ringer klockan fem. Taxin kommer klockan sex och tar mig till Birzeit University i Ramallah. Det är en resa på 30 minuter i vanliga fall, men eftersom israelerna stängt av alla huvudvägar för palestinierna tar det en och en halvtimma om det inte är någon trafik.
Vägen slingrar sig fram i Juda bergsöken runt skiljemuren som israelerna började bygga 2002. Varje gång jag ser den, skriver hon, fylls jag av ilska och känslor av främlingskap som vore jag främling i mitt eget land.
Jag ser hur den vackra naturen är fängslad av höga betongblock. Hus och samhällen som separeras. Blommor som chockeras av taggtråd som snart ska ersättas av betong. Och land som dess ägare inte kan nå för att odla.
Jag vänjer mig aldrig. Även om jag ser det varje dag sedan 13 år kan jag inte vänja mig. Jag kanske gör dig besviken, fortsätter hon i intervjun, men jag tror inte att bön kan riva murar. Jag tror att det är utbildning om vad som är gott och ont, rätt och fel, som kan göra det. Att varje ny generation får öva sig i jämlikhet och rättvisa. Det kan förändra.
Jag tror på att utbilda barn till att inte diskriminera och lära dem vad humanitet är, att vi alla är människor och att vi alla är lika mycket värda. Det kommer att riva murar. Så långt denna student från Betlehem.
Vi har fått tänkvärda och hoppfulla budskap genom texterna idag och genom de exemplen jag lyft fram.
Studenten som twittrar har ett hopp och konkret förslag på vad vi kan verka för, utbildning i vad som är rätt och fel, gott och ont. Utbildning i att inte diskriminera utan verka för jämlikhet och människors lika värde.
FN:s barnkonvention är konkret och tydlig med att barn har rätt till existentiell och andlig utveckling.
Prästen Serpo säger i sin intervju: ”Det största stödet är när kyrkor runtom i världen ber för oss. När jag får meddelanden och förböner så vet jag att vi alla är ett i Kristus. Vi lider tillsammans. Jag uppmuntrar er i Sverige att be. Men inte bara för sakens skull utan från era hjärtan. Jag är säker på att Gud gör mirakel.”
Båda dessa personer ger hopp och uppgifter till oss. Liksom barnkonventionen gör och att så många säger sig vilja följa den. Vi ska alla verka för en levande tro som värnar människors lika värde.
Det värdet har vi precis så dana vi är. Vi behöver inte förställa oss eller göra om oss. Det handlar inte om krav och prestation eller hur vi ser ut. Vi är fina och bra precis sådana Gud skapat oss. Det är när vi är oss själva och när vi släpper prestationskrav som vi kan sprida evangelium till andra och oss själva och det är ju med oss själva vi måste börja.
Så kan vi själva ta emot tro från Gud och verka för sanning och rätt, frihet och kärlek. Så kan vi verka för god utbildning och be förböner för fred och frihet.
Låt oss be:
Gud, ibland är jag feg och rädd
fast att jag vill leva som jag tror,
vara hel i ord och handling
och berätta om det gudomliga jag anar.
Tack för Stefanos och andra martyrer
som vågat stå upp för sin tro,
som vänt död i segertecken.
Var med alla som vittnar om och kämpar för sin tro,
i lidande och glädje.
Gör mig villig att riskera min sårbarhet.
Ge mig mod att stå upp för det jag tror på.
Tack för att evangeliet inte kan tystas.
Bönen ”Leva som jag tror” av Kerstin Hesslefors Persson (Ur Kyrkoårets gudstjänster 2015-2016. En inspirationsbok, annandag jul, s 32)
Amen.