Predikan på första advent, 29/11 2015, "Vi räcker våra händer"
Festmässa i Everlövs kyrka.
Predikan hållen av kyrkoherde Eva Katsler.
Ja, så lyder det heliga evangeliet idag. Vad är då evangeliet i denna text och denna dag? Vad är evangelium?
Det grekiska ordet för evangelium betyder glatt budskap. Det handlar om ett budskap som lyfter av bördor och som befriar, ett budskap som kan tala både i glädje och sorg.
Idag läser vi om hur Jesus rider in i Jerusalem. Han väljer att rida på en åsna, som var arbetsdjuret. Inte hästen, som användes i krig och av maktens män. Nej, ett åsnesto och hennes föl, väljer Jesus. Han vill komma i enkelhet och komma nära varje människa. Vi får veta att många människor är samlade och att de breder ut sina mantlar och lägger kvistar på vägen, likt den röda mattan, som läggs ut vid en särskild entré. Och folket som är där ropar: Hosianna Davids son! Hosiannaropet innefattar både rop på hjälp och hurrarop. Ordet innefattar förtröstan i både glädje och sorg. Glädjen handlar om att Jesus kommer och är den som kan hjälpa.
Det är evangelium: att han kommer i enkelhet till människorna, att han vill vara nära varje människa och att det finns en hjälp och räddning i den närvaron. Den närvaron säger att varje människa är värdefull och älskad för den hon är. Evangeliet säger att vi får vara dem vi är, de personer vi innerst inne är.
I dag har vi gett denna gudstjänst temat ”Vi räcker våra händer”. Det är en rubrik som står i samklang med evangeliet. Jesus rider in och räcker sina händer. Vi kan räcka våra händer till hälsning och för att hjälpa att bära och avlasta. Konkret kan vi hjälpas åt att bära det som är tungt, den som har kraft kan bära åt den som är svag. Vi kan också räcka våra händer bildlikt i samtal och ögonkasts delande. I ord och närvaro kan vi dela med varandra. Så delar och bär vi i både glädje och sorg.
Idag firar vi Festmässa för det är första advent och vi inleder ett nytt kyrkoår. Det är en festdag med sång och glada budskap och med det första adventsljuset tänt. Vi kan idag också fira att vi har en uppdaterad församlingsinstruktion att följa. Det är inte instruktionen i sig vi firar, men arbetet som lett fram till den och innebörden av det vi formulerat.
Där uttrycker vi att vi vill dela livet med varandra och andra människor, dela erfarenheter av både glädje och sorg och grå vardag, dela tro och tvivel, förhoppningar och framtidstro, misslyckanden och missmod. Vi har formulerat att vi vill ge och ta emot. Ingen av oss vet bäst eller känner den rätta vägen ensamma, men tillsammans.
Programförklaringen till instruktionen finns i våra kyrkor och Kyrkans Hus som ni kan ta och där var och en av er kan läsa och komma med tankar och synpunkter.
Evangeliet är formulerat på olika sätt och måste tolkas i varje tid och situation. I programförklaringen är det bland annat formulerat att gudstjänsten finns i centrum och bär församlingen. I gudstjänsten får vi lämna det som tynger och hämta ny kraft. Vi får nya perspektiv i helgdagarnas olika teman och vi får påminna oss om att varje människa är skapad av Gud och att vi hör samman. I förbönen ber vi för det som händer i välden och oss själva.
När livet är gott och som ett uttryck säger: ”rullar på” så kanske vi inte tänker på att stanna upp och reflektera, men när sjukdom, trasighet eller ondska drabbar, så stannar livet i en mening. När terrorattentaten i Paris hade varit blev det tydligt vad det betyder att gudstjänster firas i våra kyrkor. I gudstjänsten kan vi mötas och dela erfarenheter, få ord, perspektiv och tolkningar på det vi känner och tänker, på vad som händer och sker och vi får lämna det vi inte själva orkar bära och dela både hopp och förtvivlan med andra och med Gud.
Gudstjänsten är en mötesplats för alla som vill och en mötesplats som också bär dem som inte är där. Att gudstjänsten bär och samlar blev tydligt i vårt land, hos oss här och i den långa ringlande kön till Notre Dame. När vi firar gudstjänst gör vi något för andra, vi är med och bär.
Vi räcker våra händer för att ge varandra livsmod och för att påminna oss om att vi hör samman.
I nattvarden får vi räcka fram vår hand och ta emot Kristus själv i form av bröd och vin. Det är en handling som knyter oss samman med hela den världsvida kyrkan. Ständigt firas denna måltid och människor möts och delar. Alla lever vi av ett och samma bröd. Alla lever vi av Guds nåd, av livet som ges oss alldeles gratis.
I diakoni och medmänsklighet får vi räcka fram vår hand och också där möter Kristus själv, för han har lagt sin bild i var och en av oss, i varje människa.
Utan gudstjänst ingen diakoni och utan diakoni ingen gudstjänst. Våra räckta händer förenar till helhet. Bön och handling hör ihop. Med Guds hjälp kan vi lyssna till varandras berättelser, också de svåra, som vi inte orkar bära själva utan Guds närvaro och kraft.
Vi räcker ständigt våra händer för att ge och ta emot. Händer har räckts i körverksamhet för att ta emot och hålla notblad och för att uppmuntra och låta sången flöda. Händer har räckts för att blanda samman ingredienser till pepparkakor och vetelängder så att vi kan fika tillsammans efter vår mässa. Gudstjänsten och den sociala samvaron hör ihop.
Händer har burit och dukat både altarbord och fikabord för att vi ska kunna samlas till gudstjänst och samvaro och sedan sändas ut i den vardag vi befinner oss i för att fortsätta att räcka våra händer i Guds tjänst. Amen.
Låt oss be:
Gud, det finns mycket jag önskar,
så mycket jag behöver.
Jag hoppas och längtar.
Inför detta nya kyrkoår ber jag
att du gör mig mottaglig för din nåd, fest och vardag.
Öppen för din nåd som inbjuder till vila
och eftertanke mitt i livets rörlighet.
Ge mig din frid och fred,
så jag orkar vara där du vill att jag ska vara,
så jag kan sjunga Hosianna – hjälp och hurra!
Amen.
Bönen ”Önskan” av Kerstin Hesslefors Persson
(Ur Kyrkoårets gudstjänster 2015-2016. En inspirationsbok, 1 sö i advent, s 8)