Predikan på heliga trefaldighetsdag, 22 maj 2016
Högmässa i Sövde kyrka
Predikan hållen av kyrkoherde Eva Katsler
Gud är större än vad ord kan utsäga. De orden är härliga och befriande tycker jag. Gud är större än vad jag kan tänka. Av Gud och genom Gud och till Gud är allting. Gud är någon utanför mig som älskar mig precis sådan jag är och som jag får tacka för livet och be till om kraft och mod.
När jag läser om Mose och den märkliga synen han såg med elden i törnbusken, tänker jag på en gång när jag var ute och gick tidigt en morgon och dimmorna dansade över fuktig mark. Jag ville gå närmre för att se än mer, men så klart gick det inte. Dimmorna försvann med mitt närmande. Det var mäktigt och starkt att se dimmorna denna svala morgon, men egentligen inte så konstigt. De små vattendropparna syns i vissa vinklar och våglängder. Samtidigt kan jag lätt förstå att vi talat om älvor som dansar och om farorna då de dansat över förrädiska kärr och myrar och lockat människor dit. Med vetenskap kan vi förstå och sätta ord på en hel del men inte på allt. Det vackra och magiska kan inte främst förstås och få ord annat än med poesins hjälp. Så är det ofta med Guds närvaro och tilltal. Förståndet är inte det främsta verktyget men förmågan att känna, uppleva och fascineras.
När Mose ser busken och vill gå närmare och se efter vad det är så ropar Gud att han inte får komma närmare, att han ska ta av sig skorna för han står på helig mark. Jag tänker att jag just var med om något sådant när jag såg dimmorna dansa. Jag kunde inte gå närmre för då försvann det. I det vackra milda morgonljuset kunde jag erfara att jag gick på helig mark, för det var jag, vägen, dimmorna och naturen runt omkring. Det var ingen särskild natur runt omkring. Det var i en vanlig tysk by på landet med hus helt nära, men det var stillheten, dimmorna och den svala luften jag erfor som gjorde det speciella.
Dimmorna jag såg kan förstås och förklaras men elden som inte brände upp busken som Mose såg kan inte förstås och förklaras. Och det Mose var med om fick helt andra konsekvenser och kan ur den synvinkeln inte jämföras med min upplevelse. Däremot kan min berättelse ge oss en vink om att naturens fenomen kan vara både mäktiga och talande och också ge oss upplevelser av Guds närvaro. Jag tror att vi oftare än vi tänker står på helig mark.
Så möter Mose Gud i denna buske och får ett speciellt uppdrag. Han ska leda folket ut ur Egypten till ett land han aldrig varit i. Han förstår inte hur det ska gå till men han får löftet att Gud ska gå med honom. Och Gud säger att Gud är den han är. Forskare har funderat över hur detta egentligen ska översättas och vad det betyder. Gud är den som är. Jag tänker att det kan betyda just att Gud är med oss, är med varje människa, oavsett om hon erfar det eller ej. Gud är i sin skapelse och med sin skapelse och är källan till skapelsen. Gud är den som är.
Mose är en förebild. Han vågar lita på Gud och på att uppgiften han får av Gud är bra just för att det är Gud som ger honom den. Han har aldrig varit i landet han ska leda folket till men får veta att det är bra där: det är rikt och vidsträckt och det flödar av mjölk och honung. Mose vågar tro på denna uppgift. Och med Guds hjälp klarar han det.
Får vi sådana kallelser som Mose fick? Kanske inte att leda ett helt folk, men kallelsen att gå en viss väg. Det kan handla om yrkesval, det kan handla om tro och att växa i tro, att våga lita på att möjligheter finns, att engagera sig, att våga relationer.
I evangeliet idag ger oss Jesus en kallelse att gå ut och vara hans lärjungar. Vi läser dessa ord vid varje dop och det är just genom dopet som vi blir medlemmar i kyrkan och kallade att vara hans lärjungar. Denna kallelse kan vi säga handlar om att vara sann och ärlig, vara sig själv, för vi är lärjungar just som dem vi är.
Vi kan vara förebilder och inspirera andra genom de liv vi lever och hur vi lever. När vi i vårt sätt att leva visar att människor har lika värde och strävar efter fred och bra miljö och goda relationer är vi lärjungar. Det handlar inte om att vi är goda och bra hela tiden. Som lärjungar får vi både misslyckas och tvivla. Men det handlar om att vara ärlig i sitt sökande. Då blir vi trovärdiga. Då kan vi försöka ta reda på vad vi tror på och formulera det.
Som kristna får vi vila i tron som kyrkan omfattar, men det står inte i motsats till att tänka själv, att ställa kritiska frågor, att söka och tvivla. I dagens evangelium, som läses vid varje dop, och därför ofta kallas dopbefallningen eller missionsbefallningen, berättar Matteus att några tvivlade. Jesus går fram till både dem som hyllade honom och dem som tvivlade och gav dem uppdraget att gå ut och göra alla folk till lärjungar. Det visar att alla behövs och att alla kan. Alla är välkomna.
Jag läste i Kyrkans Tidning, som är Svenska kyrkans veckotidning med nyheter och reportage om kyrka och religion, att Katarina församling i Stockholm blivit utsedd till Årets förnyare i Svenska kyrkan 2016. De som utser förnyaren är Kyrkans Tidning tillsammans med Gotlands kyrkvecka och Visby domkyrkoförsamling. De vill lyfta fram teologi och kyrkliv som inspirerar andra och gjuter hopp i Svenska kyrkan. I motiveringen står det bland annat: ”Församlingen går från ord till handling och tillvaratar människor med olika erfarenhet.” De visar att teologi är en skapande verksamhet – något man gör tillsammans.
I tidningen är några i församlingen intervjuade och en man som heter Jacob berättar att han för några år sedan sprang på en gammal bekant som frågade om han ville följa med till Katarina kyrka. Det gjorde han och han kände sig välkommen med det bagage han bar på. Han började gå regelbundet till mässorna i Katarina och hjälpte till med att baka till deras fik och han har även fått assistera vid nattvardsutdelandet.
Han säger i intervjun: ”I min hemstad Linköping var Svenska kyrkan strikt och högtravande, ålderdomlig och sträng. Här är alla välkomna och det gör Katarina så levande.”
Hans uttalande visar på hur viktigt det är hur vi bemöter varandra och hur viktiga vi människor är. Kyrkan lever endast genom oss och det är vi som gör den till det den är.
På frågan vad som ligger bakom framgången svarar en medarbetare: ”Äkthet. Katarina församling är mästare på att förmedla trons gåva på ett varmt, enkelt och begripligt sätt. Människor blir glada, upplyfta och befriade. Man ger andra det man själv mest av allt behöver.”
I dopbefallningen visar Jesus så tydligt att alla kan vara lärjungar. Han kallade både dem som hyllade honom och dem som tvivlade. Alla kan vi om vi är ärliga och raka och dem vi är.
Så vill jag avsluta med att tacka alla er i kören som så idogt kommer till Kyrkans Hus varje vecka för att sjunga. Ni tränar och övar och jag vet att ni har en både krävande, uppmuntrande, lyssnade och god pedagog i er ledare Sven. Tack för ert bidrag att tillsammans med Sven göra kyrkan levande.
Alla behövs vi och alla kan vi bidra till levande kyrka.
Amen.
Gud, du som är Skapare, Befriare och Livgivare,
tack för att du är med oss alla dagar.
Festdagar. Vardagar. Glädjedagar. Sorgedagar.
Lätta dagar. Svåra dagar. Roliga dagar. Tråkiga dagar.
Inte vissa dagar, utan alla dagar. I ljus och mörker, i utrop och frågor,
i vardag och fest, i vanliga rutiner och unika ögonblick,
även när vi inte kan känna att det är så.
Öppna oss för din närvaro. Tack för att du behöver oss,
när vi tvivlar och när iv är trygga, i kampen för ditt rike.
Amen.
(Bönen ”Växa” av Kerstin Hesslefors Persson i Kyrkoårets gudstjänster 2015-2016, s 132).
Kyrkans Tidning nr 20 2016, s 14-15.
2 Moseboken kapitel 3, verserna 1-15
En gång när Mose vaktade fåren åt sin svärfar Jetro, prästen i Midjan, drev han dem till andra sidan öknen och kom till Guds berg, Horeb. Där visade sig Herrens ängel för honom i en eldslåga, som slog upp ur en törnbuske. När Mose såg att busken stod i låga utan att brinna upp tänkte han: ”Vilken märklig syn! Jag måste gå dit och se varför busken inte brinner upp.” Då Herren såg att han gick för att se efter ropade Gud till honom ur törnbusken: ”Mose! Mose!” Han svarade: ”Ja, här är jag.” Herren sade: ”Kom inte närmare! Ta av dig dina skor, du står på helig mark.” Och han fortsatte: ”Jag är din faders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud.” Då skylde Mose sitt ansikte. Han vågade inte se på Gud. Herren sade: ”Jag har sett hur mitt folk plågas i Egypten. Jag har hört deras klagorop över sina slavdrivare – ja, jag vet vad de får lida. Därför har jag stigit ner för att befria dem från egypterna och föra dem från Egypten till ett land som är rikt och vidsträckt och som flödar av mjölk och honung, det land där det nu bor kanaaneer, hettiter, amoreer, perisseer, hiveer och jevuseer. Nu har israeliternas klagorop nått mig, och jag har själv sett hur egypterna plågar och förtrycker dem. Så gå nu: jag sänder dig till farao, och du skall föra mitt folk, israeliterna, ut ur Egypten.” Mose invände: ”Hur skulle en sådan som jag kunna gå till farao och föra israeliterna ut ur Egypten?” Gud svarade: ”Jag skall vara med dig, och detta är tecknet som skall visa att det är jag som har sänt dig: när du har fört folket ut ur Egypten skall ni hålla gudstjänst på detta berg.” Då sade Mose till Gud: ”Om jag nu kommer till israeliterna och säger att deras fäders Gud har sänt mig till dem och de frågar efter hans namn, vad skall jag då svara?” Gud sade: ”Jag är den jag är. Säg dem att han som heter ’Jag är’ har sänt dig till dem.” Och Gud fortsatte: ”Säg israeliterna att Herren, deras fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har sänt dig till dem. Detta skall vara mitt namn för all framtid; med det namnet skall jag åkallas från släkte till släkte.
Matteus evangelium kapitel 28, verserna 16-20
Jesus sänder ut sina lärjungar
De elva lärjungarna begav sig till Galileen, till det berg dit Jesus hade befallt dem att gå. När de fick se honom där föll de ner och hyllade honom, men några tvivlade. Då gick Jesus fram till dem och talade till dem: ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.”
Dagens bön
Treenighet Gud, du är större än vad ord kan utsäga.
Av dig och genom dig och till dig är allting.
Vi prisar ditt namn. Dig, helige Gud, tillhör all ära.
Amen.
Psalmer
Psalm 199, Den blomstertid nu kommer
Den blomstertid nu kommer med lust och fägring stor.
Du nalkas ljuva sommar, då gräs och gröda gror.
Med blid och livlig värma till allt, som varit dött,
sig solens strålar närma, och allt blir återfött.
De fagra blomsterängar och åkerns ädla säd,
de rika örtesängar och lundens gröna träd,
de skola oss påminna Guds godhets rikedom,
att vi den nåd besinna, som räcker året om.
Man hörer fåglar sjunga med mångahanda ljud,
skall icke då vår tunga lovsäga Herren Gud?
Min själ, upphöj Guds ära stäm upp din glädjesång
till den som vill oss nära och fröjda på en gång.
Psalm 711, Jag tror på en Gud, en enda
Jag tror på en Gud, en enda, en konstnär som målar liv.
Så tar han ett ord och formar en evighet inuti.
Jag tror på en Gud, en enda, ett gudabarn, mänskoson.
Med kärleken vill han öppna en evighet inifrån.
Jag tror på en Gud, en enda, en Ande, mysterium
som andas i evigheten och öppnar mitt inre rum.
Psalm 712, O Gud, som skapat vind och hav
O Gud, som skapat vind och hav att sjunga till din ära,
vi är ditt folk, åt oss du gav ett glädjebud att bära.
O Herre, giv det nya liv där sång och spel får välla ur tron, ur glädjes källa.
O Jesus Krist, där du går fram sjungs hoppets nya sånger.
Du frihet ger från synd och skam. Till kraft du vänder ånger.
O låt oss då få leva så att världen ser och känner att vi är dina vänner.
O du Guds Ande, kom och sänd den eld som kyrkan renar.
Oss alla med den glädje tänd som oss med dig förenar.
Ja, låt oss få med lovsång gå och vittna om ditt rike, din kärlek utan like.
Psalmer som också sjöngs var 337, 338 och 229.
Vuxenkören sjöng.