Predikan på nyårsdagen, 1/1 2016 Nyårsgudstjänst i Everlövs kyrka
Predikan hållen av kyrkoherde Eva Katsler.
En dag som denna har föregåtts av tillbakablickar och bär på framtidsförhoppningar. Nyårsdagen, en ny och fräsch dag på ett nytt år. Ganska högtidligt och också inbjudande att få börja på nytt.
”Profeten Jesaja kommer med jubel idag:
Jubla, himmel, och gläd dig, jord,
brist ut i jubel, alla berg!
Ty Herren tröstar sitt folk,
han förbarmar sig över de plågande.”
Och Gud säger: Jag glömmer dig aldrig!
Ditt namn är skrivet i mina händer.
Också författaren till Hebreerbrevet kommer också med hopp på denna årets första dag: Gud själv har sagt: ”Jag skall aldrig svika dig, aldrig överge dig.” Gud är vår hjälpare, säger författaren och fortsätter: ”Vad kan en människa göra mig?”
I dessa ord finns en stark kraft och ett stort hopp: Gud är med oss för alltid och vi får vara dem vi är.
De orden säger oss att vi kan släppa alla orimliga krav på prestation. Vi är ihågkomna och älskade som dem vi är. Och just som dem vi är kan vi sträcka oss i förtröstan mot framtiden och verka för Guds och Kristi evangelium, verka för en levande och vital kyrka och verka för fred och försoning. Kyrkan lever ju tack vare oss.
När vi släpper krav på prestation och förväntningar från andra kan vi sprida glädje och hopp. Då visar vi med hela vårt jag på just evangelium – det glada och befriande budskapet.
För hur ger vi budskap till varandra? Jo, vi gör det genom dem vi är och hur vi lever. Kan vi vara förlåtande mot oss själva ger vi också förlåtelse som livshållning till andra. Är vi dömande, kravfulla och inte förlåtande mot oss själva, så är det en sträng och oförlåtande Gud vi visar på. Det är alltid oss själva vi måste börja med.
Våga det! Kraften kommer ur svaghet och sårbarhet och Guds löfte om sin närvaro.
Nyårsdagen bär på framtidsförhoppningar, sa jag inledningsvis i predikan, men den bär också på oro inför framtiden. Hur ska det bli? Vad ska komma? Oro för världen och för det egna livet.
Livet blir inte alltid som vi tänkt oss. Martin Lönnebo skriver i en bok om Frälsarkransen – om armbandet bestående av pärlor som symboliserar delar av våra liv: ”Överlåtelse är att lämna vuxenheten med alla bittra minnen och spända muskler och börja om på nytt i fullständig tillit.” (Frälsarkransen. Övning i livsmod, livslust, självbesinning och i att leva nära Gud, s 26)
Det som inte blivit som vi tänkt oss får vi lämna till Gud och med visshet om att Gud alltid är med oss så kan vi våga börja på nytt och gå vidare. Ylva Eggehorn har formulerat detta i en psalm (779:1 o 3):
När livet inte blivit som vi tänkt oss.
Vad gör vi med vår bitterhet och skam?
Om hoppets Gud får bära oss igenom,
kan trots allt något nytt få växa fram.
Vi ska springa fram mot nya möten
och bli lurade minst en gång till.
Men tilliten som Kristus vunnit åt oss
är större än all makt och ondska vill.
Det finns ett hopp som aldrig ska gå över
trots alla ärr av bitterhet och sorg,
ett hopp som ej de mäktiga behöver
men barnen hemma på sitt eget torg.
De ska springa fram mot nya möten
och bli lurande minst en gång till.
Men tilliten som Gud har skapat i dem
är större än all makt och ondska vill.
När vi vågar lita på att Gud finns hos oss och hjälper oss då kan vi lämna det som inte blivit som vi tänkt oss. Så kan vi finna en väg att gå i tillit. Då kan vi verka för fred och försoning i det lilla och nära.
När vi sprider hopp och verkar för fred i det nära och lilla kan vi få se att vi genom det kan göra skillnad också i större sammanhang, för det lilla och nära hör ihop med det stora och mer avlägsna.
Så får vi börja detta år med Guds budskap, genom profeten Jesaja och författaren till Hebreerbrevet: Jag glömmer dig aldrig. Ditt namn är skrivet i mina händer. Jag ska aldrig svika dig, aldrig överge dig.
Med de orden får vi gå med frimodighet in i det nya året och vara kyrka, sprida evangelium och hopp och verka för fred och försoning.
Amen.