Predikan till kommenterad gudstjänst, 5 sön i påsktiden, 14 maj 2017 i Blentarps kyrka.
Predikan hölls av komminister Ann-Louise Hedqvist.
För den som gillar skor är det alltid roligt att gå på upptäcktsfärd i skoaffärer; Se alla säsongens spännande nyheter, kolla på färger och modeller, känna doften av nya skor. När man går där mellan hyllorna så kanske man råkar stöta på en förälder med barn, som skall köpa skor till den senare. Noggrant mäter man skorna och jämför med barnets fot. Det är viktigt att skon sitter skönt och inte klämmer någonstans. Hittar man inte det man söker, blir det inget köp utan man går vidare. Dagens föräldrar lever inte enligt devisen att skor, det är något man kan växa in i! Huvaligen, tanken finns inte ens! Annat var det förr! Då var detta mer regel än undantag, när man fick ärva äldre syskons eller släktingars skor, ibland använda av flera personer före en själv.
Så, skor kan man alltså växa in i, även om det nuförtiden troligen inte är så rekommenderat av fotspecialister – men hur är det med tro?
När ett barn döps i lång dopklänning så säger man att det symboliserar att man ännu inte växt in i sin tro och att när man sedan konfirmeras, så är konfirmandkåpan symbolen på att man s a s har växt i tron. Symboliken är fin och tydlig – men vad händer sedan? Ja, tyvärr är det så, att efter konfirmationen så växer man ofta inte så mycket mer i sin tro, snarare glöms den ofta bort och kommer bara fram vid nödsituationer, då funkar Gud bra!
I vårt vardagsliv finns det sällan plats för trosväxt, eller tro överhuvudtaget, när man kämpar med att få det berömda livspusslet att gå ihop. Ändå har vi kärnan inom oss, men den får ofta för lite näring för att börja gro.
Fast när man minst anar det, kan det börja hända. Oftast märker vi det inte, men längtan och sökande efter något större och mer meningsfullt finns där och kommer en dag att börja ta plats i våra liv, ta sin plats i våra själsliga skor, kan man kanske säga.
Ibland är det med buller och bång, kanske en livskris som får oss att vända oss till Gud, som det sista hoppet vi har. Fast oftare så sker det så subtilt att vi inget märker förrän den dagen då vi kommer på oss med att sitta i bilen och ha ett samtal med Gud, eller att vi provar att återgå till barndomens kvällsbön, för att få lite ro att somna efter ännu en hektisk dag med alldeles för mycket, eller kanske alldeles för lite, att göra.
Och hela tiden ber Jesus för oss, även fast han är hos Gud. Genom hjälparen, som Jesus sänt till oss, sin vikarie kan man säga, så är han med oss, vill vägleda och komma med en puff i rätt riktning när vi är på väg åt fel håll.
När vi lärt känna den kärlek Gud har till oss, blir det lättare för oss att kämpa vidare i världen.
Då kanske det kan bli som i psaltarpsalmen, när Gud visar sin räddning för oss. Det kanske inte blir så dramatiskt som att vi börjar blåsa i trumpeter och horn, vi är ju ändå nordbor, allsindar! Men då får väl floderna klappa händer, som psalmisten skriver och bergen jubla då! Vi hör kanske inte det, där vi traskar vidare i våra trosskor. Det viktigaste är ändå, att vi har öppnat för Gud, och så småningom kommer vi att märka, hur skorna passar bättre och bättre, till slut kan det till och med kännas så, att det har varit våra skor hela tiden!
Eller, för att avsluta med ett citat från Frälsningsarméns sångbok: ”Tron är vår segerkraft, tron är vår segerkraft, o, härliga segerkraft som vinna skall en värld”.
Och det låter väl trevligt?
Amen