Predikan till gudstjänst på 8 söndagen efter Trefaldighet, 6 augusti 2017 i Everlövs kyrka – Matt 7:13-14
Predikan hölls av komminister Ann-Louise Hedqvist.
Nu när det är sommar och semestertider för många, kan det ibland vara skönt att betrakta omgivningen lite utifrån, lite vid sidan om. När man slipper vara en del av stressen och hetsen, kan man ta sig tid att se hur det kan vara, och kanske också se, att man ofta är en del av den, utan att man tänker på det. Man flyter helt enkelt bara med.
Exempelvis kan man ställa sig vid en livligt trafikerad gata, där man själv befinner sig när det är arbetsveckor. Vad kan man då se? Jo, bilar naturligtvis, som ofta kör för fort, som glömmer att ge tecken vid svängar och filbyten och gärna använder tutan om inte de andra beter sig på ett av den tutande bilisten önskvärt vis.
Man ser också bussar som gör mindre genomtänkta manövrar, cyklister som virrar runt på ett för alla trafikfarligt vis och många allmänt irriterade och stressade människor.
Visst är det lite skönt då, att man själv har ledigt och inte behöver ryckas med i det uppskruvade tempot, utan man kan gå hem och dricka lite kaffe eller göra något annat alldeles självvalt.
Men visst är enkelt att ryckas med, kanske framför allt i tempot på vägarna. Och ju bredare och finare vägen är, desto fortare tenderar bilarna att köra. Är du då av den laglydiga sorten, som vill hålla rätt hastighet, kan det bli så, att du drabbas av andras irritation; de som bara kör, utan att ha funderat över, varför det är just 70 km/h på den vägen och att det beror på någon faktor som INTE har att göra med att ställa till problem för de som kör. De finns de som på ett ibland ganska övertygande sätt talar om, att det är viktigare att ”hålla trafikrytmen” än att köra lagligt. Det är lätt att förstå, om man rycks med i det resonemanget, och själv börjar gasa på.
Det är då man är ute på farliga vägar, både trafikmässigt och för övrigt. Som Jesus säger i dagens evangelietext, den breda vägen leder till fördärvet.
För lika lätt som man kan ryckas med när någon talar om ”vikten av att hålla trafikrytmen”, lika lätt kan man lockas av andra, kanske förföriska röster, som till synes gör det enkelt och om man lyssnar på dem behöver man kanske inte tänka så mycket själv. Kanske att gå ur kyrkan, för det står i någon tidning att man sparar så mycket pengar då! Visst, några kronor per månad kan det bli, men vad händer i längden? Kanske värt att fundera på?
Den breda vägen känns så fin och bekväm att ta sig fram på, så enkel och chimärt kravlös, men risken är stor att du faktiskt hamnar i fördärvet, förr eller senare, på ett eller annat sätt. För farorna, eller kanske rättare benämnt frestelserna, finns där, och ju bredare vägen är, desto större blir risken att stöta på dem.
En fil som är ytterst farlig att välja, är den generella måttstockens fil, farlig eftersom vägen ser så olika ut för var och en av oss. Där kan man få höra ”Du som är kristen kan väl inte göra så?” Eller, ”du måste äta upp din mat, tänk på de svältande barnen i Afrika”.
Det är när man hamnat där, som det är hög tid att svänga in på den smala vägen istället. Den kan kännas svår vid första anblicken, det går inte att vräka på i full hastighet, utan minsta tanke på andra. Men när vi måste hålla en mer balanserad hastighet för att köra säkert, det är då som vi kan se, att det finns vägmärken där, som kan ge oss riktlinjer för ett annat liv, ett liv i sällskap med Kristus.
När du kör på vägen, så stanna gärna vid rastplatsen Jesus och tanka lite goda tankar, så blir det lättare att köra vidare sen, med Jesus som vår kompass, eller kanske vi ska säga GPS? Med Kristuskoordinaterna som stöd, kan vi navigera tryggt på den smala vägen, den som till skillnad mot den breda och fördärvbringande vägen, leder till livet, till Gud,
Amen