Predikan på trettondedag jul, 6/1 2016
Trettondedagsgudstjänst i Sövde kyrka
Predikan hållen av kyrkoherde Eva Katsler
Idag på trettondedagen är stjärnan med sitt ljus central och jag ställer frågan: Var finner vi ljuset i livet?
När vi ställer frågan om ljuset, får vi upp olika bilder och svar. Olika beroende på vilka vi är och på hur våra liv ser ut, på vad vi varit med om och är med om.
Det kan vara människor som betyder mycket för oss. Det kan vara det milda skenet från stearinljus och hur skönt det kan vara att krypa upp i soffan eller i fåtöljen och bara vara. Det kan vara längtan efter dagsljuset som kommer med våren. Det kan vara Gud och Jesus Kristus, det lilla barnet som stjärntydarna kommer fram till med hjälp av stjärnas ljus och deras kunskap att tyda det ljuset.
Eva Brunne, som är biskop i Stockholms stift, har berättat om en resa om hon gjorde till norska Lofoten. Hon var där en vintervecka.
Det är väldigt mörkt där då, särskilt på dagarna, berättar hon. Endast lite snö lyser upp. Så kom dagen då solen gick upp en liten bit ovanför horisonten. Skolor och affärer stängde. Alla gick ut och tittade på den smala solstrimman. Folk jublande bokstavligt. Ljuset hade återvänt.
Eva berättar: ”Det var som om livet självt kom tillbaka och inte bara ”som om”. Det var livet som kom tillbaka. Livets härlighet för dem som i många veckor hade levt med mörkret. Guds härlighet för en del.”
Och så fortsätter hon: ”Jag tror inte att särskilt många av dem tänkte på Jesus när de hälsade solen, men de tänkte definitivt på livets ljus.” (Eva Brunne: ”Människa först och kristen sedan” i Kyrkoårets gudstjänster 2015-2016. En inspirationsbok, s 49.) Och så ställer hon frågan. ”Är det en kvalitetsskillnad om vi tänker på Jesus som livets ljus eller om vi tänker på det som ges oss av solen?” Eva tror inte det. Så långt Eva Brunne.
Ibland tänker jag att det är språkförbistring som gör att en del människor kan säga att de tror och andra: Jag tror inte, men …. och så kommer det något som i mina öron låter som en erfarenhet av tro.
Det är ju samma verklighet vi ser och lever i. Solens ljus ser och upplever vi och solens ljus gör något med oss. Människor berättar för oss om sina liv och vi kan lyssna och ta emot. Också detta gör något med oss. Vi blir på olika sätt tilltalade av den omgivning vi lever i.
Ett hinder för tro är ofta att vi sätter upp tankar om att bekänna en lära, bekänna en tro. Men det som det lilla Jesusbarnet visar på är tillit. Barnet i krubban litar på att Josef och Maria ska ta hand om det, visa omsorg, ge värme och näring.
Vill vi gå trons väg måste vi nog börja där med tilliten. Våga tro att det finns godhet och hopp i livet, trots allt mörker med krig, sjukdom och död.
Att tro är att våga leva och stå upp för värden som människors lika värde. Att tro är att aldrig ge upp att hoppas på nya möjligheter. Att tro är också att få vila och bara vara och att kämpa mot det som hotar liv.
Vad vill vi tro på? Det är kanske en fråga vi kan ställa oss? Vilka värden vill vi stå upp för? Och var finner vi kraft och inspiration till detta? Var finner vi det vi behöver för att leva och fortsätta hoppas?
Låt oss be:
Gud, hjälp oss att förhålla oss till det okända.
Ge oss förmågan att förundras över livet.
Hjälp oss att se de tecken du ger
och våga ge oss hän i tacksamhet och tillbedjan
som driver oss vidare mot det ännu okända.
Gud, låt ljuset från Jesus lysa in i våra liv
och sprida sitt sken över hela jorden.
Amen.
(Delar av bönen ”Leta sig framåt” av Kerstin Hesslefors Persson i Kyrkoårets gudstjänster 2015-2016. En inspirationsbok, s 48.)