Tiveds kyrka

Bakgrund

Utdrag ur Tiveds kyrka – uppförd efter lång kamp av Jan Borg

Den högtidliga invigningen av Tiveds kyrka på fjärde böndagen den 10 oktober 1847 var inte bara inledningen till ett nytt skede i socknens historia. Tillkomsten av kyrkan har ibland framställts som nästan unikt snabb; på bara sju sommarveckor 1847. 

Men lika förtjänt att uppmärksammas är det faktum att invigningen innebar slutpunkten på den envisa kamp som Tivedsborna under nära 160 år nödgats föra mot såväl kyrklig som världslig överhet för att äntligen få en egen kyrka.

Då gränsen mellan det västgötska Vadsbo härad och Sundbo härad i Närke skulle fastställas omkring år 1680 bestämdes att folket i Tived skulle tillhöra Undenäs socken och församling. Några vägar som var framkomliga med häst och vagn, s.k. kärrevägar, som förband Tived med Undenäs fanns inte. För att komma till sin kyrka var flertalet Tivedsbor hänvisade till att gå till fots på klövjestigar (upp till 4 mil, reds. anm.). På de sträckor där stigarna gick över sank mark "broades" de, vilket innebar att man lade stockar eller långa stänger i stigens riktning. De än idag pietetsfullt hävdade kyrkstigarna är konkreta minnesmärken från en mer än hundrafemtioårig ganska bekymmersam och problemfylld period i Tiveds historia. Visst kan ordet kyrkstig ge ett intryck av en högtidligt pastoral idyll. Men den kärva verkligheten stod förstås för en helt annan bild. Det handlade om att under alla förekommande väderleksförhållanden - sommar, höst, vinter och vår - ta sig till Undenäs för att delta i gudstjänsten och ta del av kungörelser och pålysningar. Gudstjänstbesöken innebar också betydelsefulla sociala kontakter som de arbetsfyllda vardagarna sällan gav utrymme för.

Svårt för de äldre

Avsaknaden av vägar ledde också till att många sjuka och svaga åldringar inte alls förmådde ta sig till kyrkan. Samtidigt var det inte alltid lätt att förmå någon av prästerna i Undenäs att bege sig upp till församlingens väglösa skogsbygd i norr för att besöka svårt sjuka eller utöva annan själavård.

Transporten till Undenäs kyrka för begravning av Tivedsbor som avlidit var komplicerad. Det berättas att man ibland placerade kistan på en s.k. släpbår som drogs av en häst. Ett annat sätt att transportera de döda var att placera två sadlade hästar efter varann, köra två stänger genom stigbyglarna och placera kistan på stängerna mellan hästarna. Det förekom också att de döda transporterades till kyrkan med hjälp av s.k. båralag. Båralagets vandring till Undenäs kunde ta ett par dagar och från många sorgehus klagades det över de stora omkostnaderna eftersom båralaget ju skulle hållas med förplägnad under hela vandringen till och från kyrkan.

Rödsoten 1778

Från en annan källa än Jan Borg berättas om hur rödsoten härjade i Tivedsbygden 1778. Det var en sjukdom som främst drabbade barnen.

För Petter och Ingefrids familj blev det rena katastrofen. Den 11 oktober klövjades fem små kistor till Undenäs kyrkogård. I fyra av kistorna låg deras barn – Stina, ett år; Jonas, fyra år; Petter, tio år; och Erik, fjorton år. I den femte kistan låg Johan Nilsson, kanske en drängpojke. 

När Petter och Ingefrid kom hem från begravningen i Undenäs hade också deras åttaåriga dotter dött.

Protester och vädjanden

Reaktionerna mot de rådande förhållandena i Tived lät inte vänta pả sig. Så tidigt som år 1688 – bara åtta år efter beslutet att befolkningen i kronoallmänningen Lilla Tiveden skulle tillföras Undenäs – sändes en skrivelse till landshövdingen i Skaraborgs län, där Tivedsbornas bekymmer redovisades. Skrivelsen var undertecknad av Tiveds samtliga 28 åbor, dvs. självägande bönder, och bakom dessa stod, kan man förmoda, hela befolkningen, som vid den tiden bör ha uppgått till ca 400 personer. I brevet till landshövdingen skildrades utförligt de vedermödor och bekymmer som det långa avståndet till kyrkan innebar. För de nyfödda barnen som skulle föras till kyrkan för att döpas liksom för gamla, sjuka och orkeslösa kunde den långa kyrkvägen innebära rent livsfarliga påfrestningar, hette det i skrivelsen.

Skrivelsen fick stöd av kyrkoherden i Undenäs, Erik Haqvin Undenius. I ett brev till landshövdingen underströk han vikten av att de som bodde i församlingens norra del skulle få ett eget kapell.

Trots att biskopen i Skara, Haquin Spegel, också ställde sig bakom vädjan om uppförande av en liten kyrka i Tived ledde 1688 års framställan inte till något resultat. 1718 gjorde Tivedsborna en ny framstöt, också nu utan framgång. I samband med en biskopsvisitation 1779 argumenterades på nytt för ett kapellbygge och Tivedsborna förklarade sig villiga att själva försöka stå för kostnaderna.

I samband med en prostvisitation år 1822 fick frågan om kyrkbygge i Tived en ordentlig skjuts framåt, då gränserna fastställdes för det blivande kapellaget, det som senare skulle bli Tiveds församling. Kapellaget skulle omfatta 103 åbor och den sammanlagda befolkningen uppgå till 760 personer. En byggnadskommitté för kyrkbygget tillsattes och man stakade ut en tomt på Sanneruds södra gärde. 

Sannerud eller Åboholm?

Då nu de höga myndigheternas obenägenhet att bistå Tivedsbornas önskemål om en egen kyrka förbytts i en mera positiv attityd visade det sig att man hade problem på närmare håll. En viss oenighet rådde om var i Tived kyrkan skulle uppföras. Åboholms stångjärnshammare var vid den tiden i full verksamhet. Där fanns ett stort antal anställda och Åboholm framstod härigenom som något av ett befolkningsmässigt centrum i Tived, varför det kunde förefalla naturligt att kyrkan skulle byggas i brukets omedelbara närhet.

Aktuella alternativ till Åboholmskyrkan var att bygga den i Sannerud på den där utstakade tomten eller möjligen vid Baggekärr. Argumentationen från dem som förespråkade Åboholmsalternativet kunde ibland ta sig ganska märkliga former, som då det hävdades att närheten till gästgiveriet i Sannerud skulle göra platsen olämplig för ett kyrkbygge.

Uppfattningen att Sannerud borde bli Tiveds kyrkby fick dock så småningom allt starkare fäste.

Kungligt beslut

1839 förrättade Skarabiskopen Johan Albert Butsch visitation i Undenäs församling. Frågan om ett kapell i Tived togs återigen upp till diskussion. Biskopen ställde sig positiv och gjorde senare samma år ett besök i Tived, där han och den medföljande delegationen inspekterade de båda vid tillfället mest aktuella byggplatserna, nämligen Sannerud och Baggekärr. Tre år senare fattades så äntligen kungligt beslut, som bekräftade bildandet av Tiveds kapellag och att detta skulle ha egen kyrka och präst. Vid denna tid uppgick Tiveds folkmängd till ca 1.500 personer.

Finansieringen av bygget var naturligtvis ett stort bekymmer. Från moderförsamlingen Undenäs hade kapellaget inget ekonomiskt stöd att vänta. Trots de ekonomiska problemen stod ändå beslutet om kyrkbygget i Sannerud fast och sommaren 1846 lades grunden till den nya kyrkan. Efter framställan från kapellaget beviljades följande år ett anslag till bygget på 1000 kronor. Beloppet kom från en rikskollekt. Dessutom hade diverse gåvor till stöd för byggandet utlovats. Så hade t.ex. ägaren till Sätra bruk, professor Norder, lovat skänka allt taktegel som behövdes till den nya kyrkan. Löftet infriades visserligen men det tog sin tid. Först 1865 var takteglet på plats!

Uppdraget att leda arbetet med uppförandet av kyrkan gavs till Anders Pettersson från Värsås. Han var en helt ung man, bara 26 eller möjligen 28 år, då han fick uppdraget. Han hade lärt sig byggmästaryrket av sin far och det uppges att kyrkan i Tived var den första där han svarade för uppgiften som byggmästare. Man har sagt att Tiveds kyrka var Anders Petterssons mästarprov. Han gjorde sedan en lång karriär som framgångsrik kyrkobyggmästare och kom att leda arbetet med uppförandet av inte mindre än 17 kyrkor i Västergötland och Småland.

Krävande arbetsledare

Till Tived hade Anders Petterson med sig två medhjälpare. Arbetsstyrkan för övrigt utgjordes av Tivedsborna själva. Byggmästaren uppges ha varit en bestämd man, som ställde hårda krav på dem som arbetade under honom. Arbetsdagarna började klockan fem och inleddes med bön.

Även om Tivedsbornas engagemang i kyrkbygget var starkt nog för att motivera goda arbetsinsatser på helt frivillig grund fanns bestämda regler för vilka insatser som skulle göras av bygdens befolkning. Alla hemman som hade hästar eller oxar ålades att svara för de transporter som krävdes. Av dem som inte fullgjorde de skyldigheter som de ålagts utkrävdes böter. Det förekom också att den som gjorde en större arbetsinsats än vad som avkrävts belönades med en kontant premie. Anders Petterssons grundprincip var att var och en skulle bidra med insatser vid kyrkbygget alltefter vederbörandes förmåga. Man kan nog förutsätta att alla berörda fann systemet rättvist och rimligt.

Utöver arbetsinsatserna vid själva bygget fick församlingsborna naturligtvis bidra med allt det byggnadsmaterial som krävdes. Det gällde i första hand sten och virke, vilket förutsattes bli framkört till byggplatsen i tillräcklig mängd.

Från uppförandet av kyrkan i Vinköl – ett annat av Anders Pettersons byggen – berättas att stenarna bars på bårar. För detta krävdes åtta, sexton, ja, i en del fall så många som tjugofyra man. Båren släpades eller bars upp på bryggor som byggdes allt högre allteftersom muren växte.

Först 1858, nio år efter det att kyrkans långhus uppförts, började planerna på att bygga ett kyrktorn ta fast form. Liksom vid byggandet av långhuset och sakristian 1847 avkrävdes förstås Tivedsborna varierande arbetsinsatser vid tornbygget. En Tivedsbo, Johannes Larsson i Nybygget, beskriver i sin dagbok sitt hemmans insats i tornbygget med orden: "Vi jorde 4 daxverken”.

Högtidlig invigning

Även om kyrkan togs i bruk för en gudstjänst redan den 24 juli 1847, då långhuset och sakristian stod någorlunda klara, ägde den egentliga invigningen av "Norra Tivedens kapell" rum först söndagen den 10 oktober. Invigningsgudstjänsten leddes av kontraktsprosten i Norra Vadsbo kontrakt Johan Christian Brandelius, Fredsberg. Han assisterades av prosten Anders Skarman, Undenäs, samt Arvid Fredrik Tengstrand, som med titeln kapellpredikant blev Tiveds första präst.

Johannes Larsson i Nybygget, har i sin dagbok skildrat invigningshögtiden, vilken naturligt nog samlade en stor menighet. "Där var så möket folk att jag har aldri sitt så möket folk vid någon körka", skriver Johannes Larsson.

Efter kyrkans invigning återstod åtskilliga insatser både av arbete och pengar innan den skulle kunna anses vara helt fullbordad. Läktaren byggdes 1848 av byggmästaren Olof Forsberg, som bodde vid Sågkvarn. Tornet byggdes, som tidigare nämnts, sa sent som 1865 och först år 1870 blev kyrkan målad.

Tiveds kapellag avskildes år 1855 från moderförsamlingen Undenäs och bildade eget pastorat. Efter en lång kamp med vädjanden, hopp, besvikelser, uppoffringar och tunga arbetsinsatser stod Tiveds församling äntligen på egna ben.

Kyrkans fortsatta historia

”Finns viljan finns också vägen.” Berit Jakobsson har sammanställt lite av Tiveds kyrkas historia efter byggnation och invigning 1847.

1855 blev Tived en egen församling, från att tidigare varit en del av Undenäs. Den förste kyrkoherden hette Gustav Vallentin Yllander.

Kyrkväktarens första lön var en spiskaka bröd från varje matlag. 

Klockare Tilander var skyldig att se till kyrkogården. Som ersättning för det jobbet fick han lov att bärga gräset som växte där och göra hö.

I samband med elektrifieringen i socknen på 1940-talet fick kyrkan elektrisk uppvärmning. 1943 tillkom kapprum och toalett. 

Kyrkan renoverades invändigt 1990 och tornet renoverades året därpå. Därefter har skett en yttre renovering 2015 och byggandet av en handikappramp.

Vad finns inuti kyrkan?

Orgeln

Kyrkorgeln har sin egen historia. Under många år använde organisten Tilander sin egen orgel. Som ersättning fick han samla in en kollekt på gudstjänsten på midsommardagen. Fortfarande går kollekten på midsommardagen till musikverksamheten. På 1870-talet började församlingen att samla in pengar till en egen orgel. Bl.a. skulle hundskatten gå till orgelinköp. Detta motsatte sig en from församlingsbo, som åberopade ett bibelord från Gamla Testamentet att hundar inte får ha något med Guds hus att göra. 

1879 köptes en orgel från Viby församling till ett pris av 994 kr. Efter orgelinköpet måste en orgeltrampare anställas, vars årslön blev 15 kr, eller 25 öre per tillfälle.

I samband med en renovering 1922 fick kyrkan också en ny orgel. Från Vibyorgeln finns endast fasaden kvar. Den nya orgeln är byggd av Åkerman-Lund i Sundbyberg. I kyrkan finns nu också piano och kororgel. 

Korfönster

Vid renoveringen fick kyrkan två nya korfönster skänkta av pastor och fru J Tidelius. Det stora, nedre, korfönstret föreställer hur Jesus välsignar brudparet vid bröllopet i Kana. Fönstret lär ha ramlat ut i samband med en blåst på 1960-talet.

Kyrkklockorna

Kyrkklockorna beställdes 1848 från Rönnbloms Gjuteri i Jönköping. De klingade från en klockstapel på kyrkogården innan kyrktornet byggdes 1858.

Klockringningen sköttes från början av Finn Olle Jon och som ersättning fick han samla in pengar med kollekthåv en valfri helgdag under året. 

Undertecknad har hört berättas, att vid en gudstjänst ramlade en av kyrkklockorna ned.

Dessutom

• Altarkrucifixet från 1959 skapades av Herman Carlsson, elev till Carl Milles.
• Ljuskronorna har tillkommit genom donationer. Sara Andersdotter från Baggekärr skänkte tre av dem 1852.
• Den fjärde ljuskronan är donerad av Karl Jakobsson från Kungsbacken. 
• De två mindre ljuskronorna är donerade av Greta Tivell.
• Nyare ljusbärare i kyrkan är ljusglob och fönsterljusstakar, som är tillverkade av Lars Lejon från Ämtatorp.
• I kyrkan finns också ett smidesträd, där dopdroppar kan hängas upp – en för varje person som döps i Tiveds kyrka. Dopdropparna görs av Jeanette Håkansson i Häggeboda.
• Många av textilierna i kyrkan har tillkommit genom gåvor från Tiveds kyrkliga syförening.
• Väggbonaden som föreställer Jesu liknelse om Guds rike är tillverkad av Regina Gustavsson 1976.

Fröjd för ögat

Tiveds kyrka har inga målningar och sparsamt med utsmyckningar. Däremot är det en fantastisk bild vi får se då vi öppnar kyrkporten mot Unden. Vi nutida besökare och gudstjänstfirare är glada över placeringen av Tiveds kyrka vid Undens strand. 

”Ett hus blir aldrig färdigbyggt” – en kyrka blir nog heller aldrig färdig. Precis som en församling, som står under ständig tillväxt. Här byggs ett heligt tempel.