Även publicerad i Bodens gratistidning.
Vid fikabordet kom vi att prata om drömmar. Efter en stund säger min arbetskamrat: ”Jag har svårt att förstå dem som kan vara nöjda med att arbeta på samma arbetsplats hela sitt liv och som aldrig reser någonstans!” och hon uttryckte hur hon själv alltid längtade efter mer.
Det fick mig att tänka på en dygd som jag tror att man i större utsträckning lyfte fram förr i tiden. Jag tycker mig åtminstone se och höra om den mer från en äldre generation, inte minst i samband med begravningar när jag lyssnar till livsberättelser om människor som uttryckt att de var nöjda med livet och inte krävde mycket för att vara det. Jag talar om ”förnöjsamheten”. Den som idag i det närmaste är bortglömd och kanske till och med föraktad. Den går i alla fall stick i stäv med de värderingar vi hela tiden matas med i vårt samhälle. Vi översköljs av reklam som vill tuta i oss att vi inte är eller har tillräckligt, för att vi ska konsumera mer, för att någon ska tjäna pengar på vår otillfredsställelse. Att varken vi eller planeten vi bor på egentligen mår bra av detta i längden bör knappast vara någon nyhet för någon, men ändå vill vi kanske inte riktigt lyssna på det örat. Att ta något slags konsekvens av den insikten skulle kräva en ny livsinriktning på något sätt, eller omvändelse som vi säger i kyrkan.
Fastan som vi just gått in i (den vi åt upp oss inför på fettisdagen) är en tid för bön och omvändelse. En tid att våga stanna upp och se det som är destruktivt i våra liv och vända oss från det, men inte bara för att vända oss från det som skadar oss eller våra medmänniskor, utan för att vända oss till och ta emot det som ger liv och för oss närmare livets källa, den Gud som skapat och älskar oss.
Vid vårt fikabord fortsatte samtalet in på kyrkan och livet med Jesus som motkraft i ett samhälle där man aldrig riktigt ”får” vara nöjd. Gud gör anspråk på att kunna möta vår innersta längtan, just för att vi skapats till att leva i den relationen där vi får vår bekräftelse i att vi är älskade och önskade av Gud. I Psaltaren, Bibelns bönbok kan vi läsa: Äger jag dig i himlen saknar jag inget på jorden. (Psaltaren 73:25) Provocerande i vår tid? Ja, kanske, men framför allt inbjudande. Jesus inbjuder och utmanar oss till att upptäcka mer av “vad Gud har att ge” (Johannesevangeliet 4:10). I Jesus finns också förlåtelsen för det vi behöver omvända oss från och kraften till en ny livsinriktning.
