Även publicerad i Bodenguiden.
Visst känns det något svajigt i livet när du vaknar en morgon och ser att det är flera minusgrader och att det finns uppenbara tecken på frost och isbildningar utanför fönstret. Att du sedan ska köra din bil i halkan utan dubbdäck lägger till ännu ett spänningsmoment i vardagen. Varför låter jag mig överraskas varje år av att det blir kallt i norra Sverige? Jag menar, det är ju ingen hemlighet att det varje år blir höst och därmed kallt. Ändå står vinterdäcken förvarade sedan förra vintersäsongen.
På liknande sätt kan vi överraskas av sorgen vi känner när vi mister någon av våra närmaste. För vi vet att ”vi alla en gång ska dö”, eller hur? Men ändå blir förlusten så verklig och sann så att vi känner oss överrumplade; lite som om vi körde av vägen trots att vi var förberedda och körde så försiktigt utan dubbdäck i blixthalkan.
Snart inträffar Allhelgonahelgen, som utan kommers och allehanda skrämselartiklar ska påminna oss och ge möjlighet till att minnas de som lämnat oss - gått före oss. Sveriges kyrkogårdar lyses upp i höstmörkret av tusentals ljus vilka får symbolisera både vår saknad och det ljus som väntar bortom denna bräckliga och dödliga värld.
Vi måste inte känna sorg eller saknad. Dessa känslor får vara naturliga hos var och en av oss. Lika naturligt som hur pass beredda vi är på halkan i trafiken varje höst. Möt den tid som ska komma i din takt. Byt till vinterdäck. Tänd ljus för dem du saknar och den evighet som väntar. Låt de du älskar veta att du älskar dem.
Gud välsigne dig.
