18 juli, Kristi förklarings dag: ”Sorlet har dött”
Den sjunde söndagen efter trefaldighet har ett specialnamn, ”Kristi förklarings dag”, och handlar om hur Jesus tar med tre av lärjungarna upp på ett högt berg, och inför deras åsyn förvandlas – hans ansikte lyser som solen och kläderna blir vita som ljuset. Plötsligt framträder Mose och Elia på var sida om Jesus, samtalandes med honom. Lärjungarna blir naturligt nog skräckslagna, och Petrus erbjuder sig i irrationell hänförelse att bygga hyddor åt de tre. Som om detta inte var nog uppenbarar sig nu Gud själv i ett lysande moln och säger: ”Detta är min älskade son, han är min utvalde. Lyssna till honom!” (Matt. 17:1-8/Mark 9:1-13). Detta blev senare för lärjungarna ett av flera viktiga bevis för att Jesus verkligen var Guds son.
En av psalmbokens psalmer speciellt skrivna för denna dag är nr 166 ”Sorlet har dött” med text av prästen och författaren Olov Hartman (1906-1982).
Här en ny tonsättning för solosång, i denna version arrangerad för piano, harpa, celesta, stråkinstrument och körstämmor (alla instrument utom pianot och körstämmorna är digitala samplingar), där klangen är tänkt att försöka fånga den himmelska hänförelse lärjungarna upplevde (instrumentnamnet celesta betyder ”himmelsk”).
Sorlet har dött från väg och dammigt vimmel.
Ovanför oron och närmare din himmel,
i rymder klara, är oss gott att vara
med dig allena.
Du som dig dolde, klädd i stoft och pina,
se, såsom ljuset dina kläder skina.
Omkring din panna solens eldar stanna
såsom en krona.
O att en gång få skåda det vi trodde,
glans som i stoft och ringhet bland oss bodde,
makt över vågor, altaret i lågor,
himmelen öppen.
Hyddor vi ville här åt himlen bygga,
fasthålla synen, ägande och trygga.
Ett är nödvändigt nu och för beständigt:
Jesus allena.
Ära ske Fadern som ser i djupet neder,
Sonen som med oss i tåredalen beder,
Anden som bådar dag då ögat skådar
himlen för evigt.
(Sv. Ps. 166)