– Pappa skjutsade mig på pakethållaren när jag var liten, berättar hon. Jag minns hur hans regnrock luktade. Vi hade ingen bil, men jag upplevde aldrig det som konstigt. Vi cyklade. Det var så man tog sig fram.
Cecilia har heller aldrig tagit körkort.
– Miljötänket har jag haft med mig hela tiden, konstaterar hon. Det var en del i beslutet att inte ta körkort. Men främsta anledningen är att jag älskar att cykla. Jag cyklar av kärlek.
Elcyklarna ingår i Svenska kyrkans satsning på hållbarhet. Om resan tar lite längre tid än med bil, får den göra det.
– För mig är cyklingen mer än bara transport, säger Cecilia. Det händer saker i huvudet, saker som har med jobbet att göra. När jag kommer fram har jag kanske löst en uppgift. Jag gör allt möjligt när jag cyklar. Hittar på sånger till exempel. Saker trillar på plats. Det är en andlig upplevelse.
Att minska vårt fossilberoende kan lätt ses som en kostnad, en uppoffring. Cecilia påpekar att det är en vinst också.
– Allt hänger ihop, säger hon. Vi mår bra av att röra på oss. Och med elcykel är det bekvämt. Jag blir aldrig så svettig att jag känner mig ofräsch när jag kommer fram.