Jan Hjalmarsson beskriver sig själv som en person som förmedlar kontakter och ser till att saker blir gjorda.
– Jag känner mig som ett kitt som håller samman olika delar, säger han. Själv behöver jag inte ta plats; jag kan stå längst fram och leda en stor kör, eller stå längst bak och spela elbas i kompgruppen. Det är mötet mellan människor som är det viktiga. Där tror jag att musiken kan vara en dörröppnare.
Som körledare i kyrkan samarbetar han oftast med någon av de övriga musikerna.
– När jag står och viftar framför en kör, då känns det tryggt att jobba med en bra pianist, förklarar han. Jag har en lite annan roll, då jag varken är kantor eller organist. Jag jobbar mycket med evenemang och projekt och brukar inte vara den som spelar psalmer i gudstjänsten.
Jan trivs i kyrkan och lever med en barnatro han haft med sig från början.
– Jag hade inte jobbat i kyrkan om jag inte haft en tro, säger han. Även om vi inte kan förändra världen, kan vi lysa upp tillvaron för varandra. Jag var tidigt med i Kyrkans ungdom. Där var det mycket musik, och det var därifrån jag fick ihop mitt första revygäng.
Som barn bodde Jan granne med en tjej som spelade cello. Hon var några år äldre, och hennes spel inspirerade honom. Dessutom råkade Jans blockflöjtslärare på kommunala musikskolan vara cellist, vilket också hade viss betydelse för valet av instrument.
Musikaliskt tycker Jan om att blanda.
– Vi måste försöka hänga med i tiden, samtidigt som vi är traditionsbärare, säger han. Kyrkan har en fin musikalisk tradition, men ibland gäller det att känna av trender och våga förnya.