Tony Thornberg talar varmt om det katolska arvet i Svenska kyrkan, sådant som varit borta, men återupptäckts på senare år.
– Det rituella skeendet är så gott, säger han. Att det alltid är samma; det finns en skön vila där, i formen man känner igen. För mig blir mässan lite fattig annars, när man bara pratar och sjunger en psalm, även om det kan vara fint på sitt sätt.
Tony tycker om pampig musik också, inte minst fransk orgelrepertoar från romantiken; mäktig, uttrycksfull musik.
– Den musiken kräver förstås instrument som inte finns här, konstaterar han. Om den ska låta som den var tänkt.
Han nämner orgelbyggaren Cavaillé-Coll, som på 1800-talet konstruerade enorma orglar i stora kyrkor, till exempel Notre-Dame-katedralen i Paris.
När Tony var nio-tio år gammal, sjöng han i Missionskyrkans barnkör i Kiruna. Hur rösterna lät tillsammans, fascinerade honom redan då. Intresset för orgelmusik väcktes i samband med konfirmationen. Tony fick lektioner av kantorn i Pajala, där familjen då bodde.
– Jag visste där att jag ville bli kantor, berättar han. Men först gick jag tekniskt gymnasium. Tänkte väl att det skulle vara bra att falla tillbaka på. Teknisk linje var fyra år, men jag gick aldrig sista året, utan började utbildningen till kantor i stället.
Tony har sina rötter i Tornedalen och hans mamma är från Finland. Den bakgrunden är en tillgång i kyrkans verksamhet på finska här i Borås.
– Tornedalsfinska är mitt modersmål, förklarar han. Mina föräldrar kan svenska, men jag skulle aldrig tala svenska med dem.