Hagakyrkan i Borlänge kallades vid invigningen 1936 "Borlänge - Domnarvets församlingshem". Först 1972 ändrades namnet till Hagakyrkan.
Den växande befolkningen i Borlänge och Domnarvet hade länge önskat en egen gudstjänstlokal. Stora Tuna kyrka och Amsbergs kapell var de kyrkor som församlingen närmast erbjöd, och dit var det långt, i synnerhet med dåtidens knappa samfärdsmedel.
En tillfällig lösning erbjöd Bergslaget 1902 genom att upplåta Föreningslokalen i Hushagen - nu nedbrunnen - för gudstjänst. Provisoriet bestod ända till 1936.
Det var många turer innan planerna förverkligades. Den lösningen som kom till stånd var mycket ovanlig; ett samarbetsprojekt mellan Stora Tuna församling och Stora Tuna kommun och (från 1929) med Domnarvets municipalsamhälle. (1944 sammanslogs Domnarvets municipalsamhälle och Borlänge köping till Borlänge stad, och 1971 inlemmades även Stora Tuna kommun i gemenskapen).
En arkitekttävling utlystes på 1920 - talet enligt John Åkerlunds segrande förslag byggdes två långa huvudbyggnader, den högra för kommunala, den vänstra för kyrkliga ändamål. Husen förenades genom en portalanordning, "gallerian". Kyrkdelen inrymde en stor kyrksal, lokaler för pastorsexpeditionen och församlingsverksamhet samt en vaktmästarbostad som senare togs i anspråk för verksamhet.
Församlingshemmet invigdes den 27 September 1936 av biskop Einar Billing. (Dagen före hade invigning skett av den kommunala delen, Domnarvets kommunalhus").
Exteriör
Ovanför ingångsportalen finns en relief i Ingabergs kalksten, utförd av bildhuggaren Carl Elmberg. Den tar fram fem för människolivet väsentliga motiv - Ordet, Bönen, Gudslängtan, Arbetet och Musiken.
Kyrkans yttertak krönes av ett lanternliknande klocktorn. Storklockan har inskriptionen "SOLI DEO GLORIA (Åt Gud allena äran). Loven Gud i hans helgedom, Ps 150:1".
På lillklockan står "VENITE ADOREMUS (kom låt oss tillbedja) Herren är i sitt heligatempel, Ps 11:4".
Interiör
Korväggen , en putsad vit absid, med dess enastående dekor, den upphöjda Kristus-gestalten. Denna är ett mosaikarbete i glas, utförd av konstnären Simon Gate, Ett konstverk i något stiliserad formgivning och klart lysande färger.
Konstverket, ett av Gates förnämsta. Gates avsikt var att nedanför Kristus avbilda de elva lärljungarna, men hans intention blev inte förverkligad. Man kan se att Jesu blick inte är riktad ut mot kyrkan utan nedåt, mot dessa tänkta lärljungar.
Golvet i koret, liksom altare, altarring, dopfunt och predikstol, består av Brunflokalksten, s.k. Gustamarmor. Relieferna är utförda av Simon Gate. Predikstolen visar Jesu bergspredikan, dopfunten Jesu dop. Altarets framsida symboliserar vinets fest (4 Mos 13:24), och altarringens utsida visar några klassiska kristna symboler: Kyrkans skepp, Andens duva, nattvardens bägare, tuppen - en vaksamhetssymbol, samt fisken - en Kristussymbol från tidig kristen tid.
Kristallkronorna är tillverkade i Orrefors glasbruk. På högra långväggen hänger ett textilkonstverk i lappteknik, kallat "Den heliga staden". Som är skänkt av olika arbetskretsar.
På motsatt vägg hänger ett krucifix i trä. Det skänktes av kyrkobröderna redan på 1920 - talet och invigdes av biskop E Billing för användning i gudstjänsterna.
En genomgripande renovering av kyrkorummet genomfördes skedde 1974. Orgelläktaren byggdes ut och försågs med trappa, och lampetter utmed långsidorna gav ett bredare intryck åt rummet.
Till 50 års jubileet 1986 skänkte Svenskt Stål AB två höga golvljusstakar. Senare inköptes ett processionskors av samme konstsmed.
Orgeln
Byggdes 1936 av Nils Hammarberg och är pneumatisk. De 13 stämmorna var fördelade på två verk och pedal med sammanlagt 832 pipor. Enligt dispositionen, skulle den omfatta 15 stämmor. De två som saknades tillkom först 1984 vid den renovering som ombesöjdes av Gunnar Carlsson. Antalet pipor är nu 944. Orgelns båda verk är inrymda i crescendoskåp med jalusier på ömse sidor om läktaren.
Lars Moberg (1933-2009) har varit organist i Hagakyrkan och har tonsatt de kända psalmerna Min Frälsare lever (1979) och Var inte rädd (1974). Ylva Eggehorns text till Var inte rädd skrevs i Sigtuna-stiftelsens matsal när hon träffade två flyktingar från Polen. Texten uttrycker trygghet och hopp i en mörk livssituation. Britt G Hallqvists text till Min Frälsare lever uttrycker uppståndelsens glädje.