Vid denna plats har det funnits någon form av kyrkobyggnad sedan 1200-talet. Den nuvarande kyrkan började byggas i mitten av 1400-talet och invigdes som Dalarnas domkyrka år 1469.
Den äldsta delen av kyrkogården som ligger i anslutning till kyrkan har medeltida anor. På 1600- och 1700-talet var den omgärdad av en mur av gråsten och tegel med tjärat spåntak. Denna mur tillsammans med tak hade en total höjd av tre meter. I muren fanns tre tegelportar som alla var försedda med färister för att stänga ute kreaturen från kyrkogården.
DET ÄLDRE GRAVKAPELLET BYGGDES
År 1860 raserades den gamla kyrkogårdsmuren och ersattes av en låg kallmur i norr och i övriga väderstreck av ett gjutet järnstaket på gråstensgrund. Samma årtionde uppfördes ett gravkapell på västra delen av kyrkogården. Möjligheten att köpa sig en egen gravplats kom troligen redan i början av 1700-talet. Gravbrev- och gravköpsdokument finns bevarade från 1704 och under 1900-talet har kyrkogården utvidgats i flera omgångar. Den första utvidgningen skedde år 1912 åt väster och bildade området ”Spanskan”.
KRANS AV LINDAR
Söder om kyrkan utvidgades kyrkogården i tre etapper mellan år 1919 - 1936.
Från början var tanken att ett bisättningskapell eller krematorium skulle uppföras i den del av utvidgningen som gränsade mot Hedevägen, men tanken övergavs och år 1931 skedde en kvartersindelning av detta område. I kvarterets mitt anordnades en cirkelrund plantering, som begränsades av en krans av lindar. Under dessa lindar finns idag kyrkogårdens första askgravplats.
EN NY TID
År 1945 utvidgades kyrkogården åt norr med en rektangulär kvartersindelning. Mellan de två sista kvartersparen anlades ett kvarter med kyrkans form som förebild. Den sista utvidgningen av Stora Tuna kyrkogård skedde 1970 – 1973.
Området är beläget sydost om kyrkan och kallas ”Östra”. Området ritades av arkitekten Harald Thafvelin och innehåller både kist- och urngravar samt en minneslund. 1996 anlades ett minnesmonument för Estoniaoffren i anslutning till minneslunden.
