Tidevarv komma, tidevarv försvinna, släkten följa släktens gång. Aldrig förstummas tonen från himlen i själens glada pilgrimssång.
De välbekanta orden kommer från den älskade psalmen Härlig är jorden (Psalm 297 i Den svenska psalmboken). Psalmen är en pilgirmspsalm som handlar om vår jordiska vandring mot paradiset och sjungs både i juletid, på begravning och på sommarkonserter. Men orden återfinns också på landets kyrkogårdar och begravningsplatser, ofta intill minneslunden.
Under allhelgonatid vandrar mängder, tusentals, ja till och med miljontals människor till kyrkogårdar, kyrkor och begravningsplatser. Det är en pilgrimsvandring till en kär släktings grav, till ett kyrkorum eller till en ljusbärare för att tända ljus. Vandringen görs i eftertanke, vi påminns om generationsskiften och om bygden vi vandrar igenom, och vår förgänglighet blir påtaglig. Allhelgonatid är en tid då sorgen får utrymme. Minnena, sorgen och tacksamheten finns med när ljuset tänds.
Allhelgonatid infaller under den mörkaste tiden på året och det är viktigt med alla ljus som lyser upp våra kyrkogårdar och våra hem. Alla kan inte ta sig till en kyrkogård utan tänder sitt ljus vid köksbordet, och innebörden blir densamma. De tända ljusen blir till ett tecken på att ljuset alltid övervinner mörkret, att det goda alltid segrar.
Det sägs att sorg och kärlek hör samman, som två sidor av samma mynt. Du sörjer därför att du älskar. De tända ljusen blir också en påminnelse om kärlek, om att älska och att bli älskad. Ljusets skugga vandrar från denna värld till en värld bortom tid och rum. Över generationer och tillbaka. Ljusen visar att allt hör samman, att du hör samman med andra och med Gud.
Beatrice Lönnqvist, kyrkoherde
