Samtidigt är Halloween med sina spöken, gengångare och farliga väsen en keltisk, förkristen historia. Man trodde att de döda var ute under somrarna och att de sedan behövde guidas tillbaka till sina gravar.
– Det var därför man behövde ha ljus på gravarna – så att de skulle veta var de skulle ta vägen. Och man behövde ha pumporna för att de skulle skrämmas så att de inte gick in i husen. Så det blev ett navigeringssystem med lyktor, pumpor och ljus. Man kan säga att Halloween har ett uttryck från något slags gammaldags kristen folklighet och å andra sidan något som inte alls är kristet. Och sedan har det här då slagits ihop, vilket gör att den här helgen har blivit jättekonstig.
Alla helgons dag är däremot en dag tillägnad de helgon som inte fick plats i den vanliga kalender – de som inte hade sina egna dagar.
– Småhelgonen som blev över klumpades ihop. De som gör några bra grejer men som är ganska vanliga, de fick den här da en och därför blev dagen också ett uttryck för att vi alla har det heliga i oss. Vi är alla lite heliga, vi som lever nu. Alla helgons dag har varit en helgdag från början men rent fysiskt skrevs den in som en helgdag på 800-talet och placerades runt den 1 november. Den har flyttats runt lite, men innehållet har varit detsamma.
Hur kom döden in i det här då?
– Döden har inget med det att göra. Men döden kom in för att dagen efter, på söndagen, alla själars dag, handlar det om de som har dött. Och eftersom vi i Västeuropa är väldigt förtjusta i aftnar, vi börjar tjuvfira da en innan, så blev det så att man tänder ljusen på lördag eftermiddag. Men egentligen är det söndagen vi pratar om. Vi tjuvstartar söndagen på lördag och därför tror vi att lördagen handlar om döden.
Men söndagen, alla själars dag, handlar om död, minnen och sorg. Så hur ska vi få ihop bus och skoj med helgon och sedan även död?
– Det är svårt att försöka göra nån slags logik i det här och förbjuda. Förbjuder man så blir det spännande. Varje sak får vara, men inte samtidigt. Ljuset på kyrkogården är inte en pumpa, utan den får vara kvar hemma i trädgården och ljuset för farmor är ett gravljus. Och i dag tänder vi inte ljuset för att farmor ska hitta till sin grav utan det är snarare ett uttryck för att vi kommer ihåg. Men det är en helt ny tolkning och den har aldrig varit så från början, säger Ulf Lindgren.
Att överhuvudtaget tända ljus i ceremonier har vi inte gjort i Sverige i mer än drygt 50 år. Men på dessa år har ljusen blivit ett uttryck för en inre andlighet, minnen, sorg och hopp. Ulf Lindgren menar att ceremonier förändras i takt med att tiden och samhället förändras. Numera lever du ofta på en plats där inga av dina släktingar har bott och då finns det kanske inga synliga minnen av dem heller. Så behovet att skapa en rit för sorg, saknad och minnen blir en annan.
– Det är inte alls ovanligt att när de står där på gravarna och tänder sina ljus pratar de inte bara om farmor. Rätt vad det är så pratar de om sig själva: ”När jag dör så vill jag kremeras och ligga där och jag ska inte ligga där”. Det blir ett slags tillfälle för samtal om framtiden och inte bara det förflutna Och om döden om de vågar det, det är inte lika självklart. Men åtminstone om begravningar och gravplatser.
Och Ulf upplever att dessa frågor är viktiga. Det är många som vill på ett sätt men är rädda att såra sina nära och kära för att de vill annorlunda.
Vad beror det då på?
– Vår inneboende känsla av att vi vill höra till, även när vi är döda. Man kanske tänker att om jag är här så kommer de besöka mig och då koms jag ihåg. Om jag bara strös i en buske så försvinner jag. Många vill bli ihågkomna, säger Ulf.
Så alla själars dag har blivit en viktig dag för livets och dödens frågor?
– Det har blivit en existentiell bearbetningsdag. Vi pratar om det förflutna och om framtiden, sånt som är viktigt och besvärligt, men som vi kan göra den dagen. För vi ställer det framför oss. Man kan säga ”jag vill förresten inte bli kremerad”. Det kan man inte säga vid köksbordet eller på en middagsbjudning. Men det kan man när man står vid graven och man hoppas att familjen hör, även om man inte pratar så högt, för då blir det obehagligt, ler Ulf Lindgren.
Philip de Croy berättar:
– Det är inte alltid lätt att vara människa. Vi och världen prövas av krig, fly tingkatastrofer, pandemier och klimatkris. Dessutom kan vi drabbas av sjukdomsdiagnoser som utmanar livet självt. Därför tror jag att varje tillfälle att samlas och fira li et är viktig och då även de liv som har varit, säger thanatologen Philip de Croy.
Han menar att allhelgonahelgen är ett tillfälle i vår tid, då vi får möjlighet att samlas, minnas och glädjas över de liv som funnits och det liv vi har och de liv som funnits.
– Jag tänker på dessa högtider som festdagar för livet själv, men som sker genom dödens språk. För på den ena dagen får man närma sig döden i sin nakna sorg och på den andra kan vi i tacksamhet fir både liv som är och som varit. Så blir det två sidor av samma mynt.
.jpg?doprocessing=1&w=800)
