Denna historia väckte säkert anklang hos bönder i forna tider, men var ändå svår att översätta till deras liv. Ganska snart började Bibelns budskap kompletteras med andra berättelser, förklarar Tommy Kuusela, som är doktor i religionshistoria och arkivarie på Institutet för språk och folkminnen, Isof, i Uppsala.
– Bondesamhället byggde på muntlig tradition, där man hörde vad de gamla berättade. Det kyrkliga finns med i grunden, men budskapen har vävts ihop med andra tankar. Man tänkte att Jesus försvagades på korset och hans makt i världen minskade. Det gav mer plats åt djävulen och hans anhang, som häxor, troll och andra naturväsen.
De onda makterna ansågs vara extra farliga i tider av sorg, särskilt på skärtorsdagen. Man riskerade att falla offer för häxors trolldom. De kunde till exempel bygga en bjära, som tjuvmjölkade korna, genom att blanda blod och vissa föremål medan häxan rabblade magiska formler.
Men man kunde skydda sig med järn, som en kniv på tröskeln, eller måla tjärkors på ladugården. Kodynga på dörrar och väggar funkade också. Man kunde även ställa sig på tröskeln i ottan och ropa högt, så minskade risken att man skulle hemsökas av väsen. Även eld skyddade, och därför tändes påskeldar.
I boken Påskhögtiden från 1920 av Louise Hagberg beskrivs: ”Trollkärringarna brukade också, trodde man, om påsken sätta sig på skorstenskransen, och för att mota bort dem gjorde man då upp eld; man tog en gammal skosula av näver, svavel, tjära och svinhår och tände på, så att det rökte ordentligt innan spjället sköts upp.”
Att påsken förknippas med ägg beror på att hönorna började värpa igen efter vintern. Däremot är haren ett senare tillskott.
– Den kom in i början av 1900-talet från Tyskland, där det fanns en tradition av olika djur som värper ägg. En tupp var vanligt. Det uppkom lekar i högreståndsmiljöer, där man gömde ägg i herrgårdarna. Det kom till Sverige som motiv på påskkort, men då ersattes tuppen av en hare, säger Tommy Kuusela.
