”Jag ville maxa tiden och livet jag har här på jorden”

Är det något Sandra Furulund har blivit bättre på, så är det att ta vara på tiden. Egentligen kunde hon det redan som ung. Men när Sandra var 23 år hände det som inte fick hända: hennes lillebror Robert dog i en bilolycka.  

– Han var en av de viktigaste personerna i mitt liv.

Händelsen innebar att Sandra insåg att livet när som helst kan ta slut.

– Effekten blev att jag ville leva så mycket det bara gick. Jag ville maxa livet och tiden jag har här på jorden.

Energisk och ambitiös hade hon nog alltid varit, men nu skruvades tempot upp ytterligare. Livet fylldes av görande och aktivitet. På jobbet var hon snabb och visade gärna framfötterna, allt för att kunna göra karriär som kommunikationsstrateg. På fritiden umgicks hon med vänner, gick på fester, tränade, reste…

– Att vänta till sen existerade inte.

Dagarna gick ut på att skynda sig, för att hinna med mycket.

– Jag skippade ofta frukost för att komma till jobbet så fort som möjligt. Fixade jag en macka så åt jag den i farten. Jag skyndade mig i trafiken, och väl vid skrivbordet försökte jag maxa. Det fanns inga ställtider, utan det var ett race genom hela dagen. Och när jag till slut satte mig i soffan framför teven på kvällen hade jag tankarna på morgondagen, berättar Sandra.

I förlängningen håller det inte. Det började med en smärtande huvudvärk som sedan kröp ner i nacke och axlar. Så småningom fick hon migrän, och till slut skrek kroppen stopp allt den kunde genom yrsel och ångest.

– Jag försökte hålla fasaden uppe så gott det gick, men mådde sämre och sämre. Till slut kunde jag inte köra bil mer än en kvart i taget.

2012 konstaterade en läkare att hon var utmattad. Sandra ville inte bli sjukskriven, av rädsla för att inte få förlängt vikariat, men tog en extra lång semester.

– Under de månaderna ändrades min upplevelse av tid. Tiden gick extra långsamt när jag hade smärta i kroppen. Då tänkte jag: Ska det aldrig ta slut?

Sedan dess har hon fått omvärdera sin syn på tid totalt. Honbörjade väva in små pauser, då hon gick iväg och vilade i några minuter. Och istället för att skynda iväg på morgonen gav hon sig utrymme att yoga och äta i lugn och ro.

– På så sätt saktade jag in tempot redan på morgonen. Och mellanrummen, som jag lärde mig att tycka om redan då, har jag sedan dess varit noggrann med. När man stressar får man en typ av tunnelseende. Om man tar sig tid att pausa mellan varven klarnar tankarna, så i förlängningen kan jag producera mer och bättre med pauser.

Men allt är inte bara jobb. Sandra har funderat mycket på vad hon behöver för att leva, inte bara överleva, och är noga med att få in fritid i kalendern. Sedan 2016 driver hon eget, som coach. Innan hon startade upp var det många som varnade henne för att man som egenföretagare måste jobba jämt.

– Men jag gjorde en deal med mig själv om att vara ledig kvällar, helger och ta mina sommarveckor, och så byggde jag upp företaget utifrån det. Det har gått utmärkt. Min huvudpoäng är att jag väljer själv vad jag vill investera min tid i, och det kan du också göra.

Text: Linda Newnham