Romarbrevet 4:4
Först blev jag lite provocerad. Världen brinner, alla människors lika värde är satt inom parentes, skapelsen törstar. Vi skall tala om nåd. Jag ville hellre tala om hur skall vi vara som kristna i denna tid, på denna jord, i detta land. Eller om rättvisa: hur skall vi förverkliga evangeliet i ett samhälle där de mest utsatta är dem som får betala mest. Nåd – ett underbart men också mycket religiöst begrepp, jag tänker på det som gives oss gratis av Gud, det som vi inte förtjänar utan bara får ta emot, det som väller över oss människor utan att vi behöver be. Det är vackert, det är nåd.
Så kom det här Paulusordet för mig: den som har gärningar att peka på får sin lön inte som en nåd, utan som en rättighet. Är det då den som inte har gärningar att peka på, som får glädjas av nåden. Är det viktigt att skilja mellan rättighet och nåd? Kanske är det så att en rättighet kan du kräva, till och med begära – alla har rätt att leva utan våld. Alla har rätt att äta sig mätta. Alla har rätt att älska vem den vill. Men nåd – det som är nåd – är det som vi inte kan kräva, förvänta eller ensa ana. Ingen skall ge upp sina eller andras rättigheter – för dem behöver vi kämpa – men över nåden kan vi bara vara oändligt tacksamma. Mitt barnbarns tillgivenhet. Färgerna som lyser in i Botkyrka kyrka under en musikstund. En tyst våg av glädje genom bröstet, fastän inget särskilt har hänt. Det är nåd.
Reflektion av Anne Sörman, präst i Botkyrka församling