Påskfilmer!

Det är en kall och lite yrvaken vårkväll precis i början av mars, och i Tumba kyrka doftar det mikropopcorn i samlingssalen. Den yngsta filmrecensenten Olof, 12 år, dyker upp med en take-away påse med hamburgare. I körsalen bredvid har denna tisdagskväll en kör samlats till repetition, och dörren slår igen så att vi inte ska störa varandra. Strax efter kommer Monica, kyrkvärd i Tumba kyrka, lotsad av administratören Therese som just har släppt in henne. Hon undrar glatt om ringklockan verkligen hördes – för hon har ringt på flera gånger nu. 
– Får man ta lite popcorn? Undrar Olof och lägger huvudet charmigt på sned, men får svaret att popcornen till en början ska vara rekvisita för fotograferingen. 
– Ja visst, ja. Vi ska ju fotograferas också! skrattar Monica. 

Rikard som till vardags arbetar som präst i Tullinge distrikt kommer vant in med egen nyckelbricka och han välkomnas av de andra som verkar vara överens om att det här ska bli en spännande uppgift.

Kommunikatören som har samlat gruppen ikväll, får ett pling i telefonen. Det är Maria som meddelar att hennes buss är försenad, men att hon är där om ett par minuter. Ikväll har de samlats för att gemensamt titta på den sista filmen, ingen mindre än Monty Pythons Life of Brian, som ska visas på storskärm i stora samtalsrummet.
–  Jag såg de tre första filmerna under samma helg, skryter Olof till sina medrecensenters förvåning. Han har precis haft sportlov, och har haft god möjlighet att förkovra sig i filmens värld. 
– Oj då, hur var det? frågar Rikard nyfiket. Olof svarar att det var kul till en början, men att efter sista filmen var det lite som att ha fått ett slag i huvudet med en hammare. 
– Man blev väldigt trött, erkänner han. 

Maria släpps in och gruppen presenterar sig för varandra. Hon berättar att hon tyckt mycket om de första filmerna, men att hon aldrig har sett Life of Brian, och ser fram emot det. Men nu är kommunikatören angelägen om att få till lite fotografier innan popcornen kallnat helt, för de ska ju inte bara fotograferas utan också vara det givna till tugget till filmvisningen. 
– Ja, man måste ju ha popcorn, säger Maria. Så att det blir på riktigt, liksom. 
Efter fotografering, lite tekniskt krångel och en till slut lyckad filmvisning med många skratt är recensenterna ivriga att få dela med sig av sina tankar till varandra. 
– Alltså, det är ju ”refreshing” med filmer som inte är så allvarliga, börjar Olof. Om man tar den här sista och jämför med Mannen från Nasaret så är det verkligen två helt olika filmer. 
– Men ändå samma historia, fyller Monica i. Trots att det är så olika genrer, musikal, Monty Python och allvar, så berättar de samma sak, fortsätter hon. 
– Den här sista var verkligen unik, skrattar Maria. Annorlunda, inte helt inriktad på Jesus.
Rikard nickar instämmande. 
– Det är intressant, att alla filmer vi har sett ska liksom spegla den bibliska berättelsen på lite olika sätt. Men varje film bär ändå spår från den tid som de har kommit till i. Olof fortsätter.
- Jag tycker att de blir lite mer experimentella ju senare de är gjorda?
– Den där Mary Magdalene, var den från 2010-tal? Det var väl kanske en tid då det fick vara lite djupt och mystiskt och sådär, eller? undrar Monica. Jag tycker den var svår att få grepp om, de gick runt där i öknen och mumlade. Inget som grep tag i mig. Maria håller inte alls med Monica.
– Men jag tyckte att hennes ansiktsuttryck och relation till Jesus, lärjungarna och hela hennes perspektiv var väldigt talande, trots att det inte sas mycket. Kroppsspråket, det talade för sig, säger Maria.

Den lilla referensgruppen fortsätter att ivrigt diskutera medan filmskärmar och popcornskålar plockas undan, och de sista porträttbilderna tas på gruppen, som ska användas både i den tryckta tidningen och i en film som spelats in under samtalets gång. Alla plockar på sig sina jackor och väskor och tackar för en trevlig kväll. 
– Bor du i Hallunda? frågar Monica och tittat på Maria, då kan du åka med mig! 

I kyrkan har kören repeterat färdigt, och på diskbänken i samlingssalen står två urdiskade popcornskålar. Alla har åkt till sina olika håll, förutom Olof som väntar tålmodigt på att bli hämtad, han har hörlurarna över öronen och sitter med den tjocka dunjackan i en fotölj. 
– Det är en grej jag tänkte på, säger han. Jag tror att det enda som fanns med i varje film förutom Jesus var Romarna, och deras förtryck. Det handlar liksom alltid om hur de påverkade den delen av världen där Jesus föddes och blev korsfäst. Det måste ju betyda någonting, eller hur?
Ja, svarar jag. Det kanske det gör. Det är väl svårt att inte berätta om hur Jesus kämpade för de som hade det svårt, oavsett hur man väljer att berätta om hans liv på jorden.

Text och foto: Tobias Olingdahl