Förnöjsamhet. Jag slappar i min skönaste fåtölj, kanske läser en god bok. Jag önskar inget annat, mina tankar irrar inte till morgondagens jobb eller aktiviteter. Att vara här och nu, utan distraktioner, är den högsta önskan men ren utopi för många.
Skulle vi ändå lyckas sätta oss där börjar tungan efter ett tag att fara efter den onda tanden eller munsåret, som inte ens finns. Den söker och söker, och vi tappar fokus på här och nu. Eller snarare på avsaknaden av fokus, på det planlösa och frånvarande.
Nej, vi vill sträva och vi vill ha omväxling. Att nöja sig är att stagnera, att världsfrånvänt sakna ambition – ja, rent av vilja. Att vara nöjd är en provokation. Och ett hot – den som är nöjd är svårare att manipulera, med fagra ord eller reklam.
Mindfulnessindustrin är ett tecken på hur svårt det är att vara nöjd, en mätare på den press många känner från ett tufft arbetsliv, eller upplevda krav från omvärlden eller oss själva. Vi omges av budskap om ett snyggare hem, fler upplevelser, en finare kropp – ett bättre liv. Vi är beredda att offra en del för att uppnå eller bibehålla det. Ibland blir offret för stort.
Psykologen och författaren Anna Kåver vid IBT, Institutet för kognitiv beteendeterapi i Uppsala, tar emot en del av dem som kraschat, gått in i väggen, tappat bort sig själva.
– Patienter kommer hit och vill hitta ”sitt sanna jag”. Jag brukar fråga vad de tror att det är, och då visar det sig att de ofta menar ”sitt bästa jag”. Men alla aspekter av dig, även ditt lidande och dina dåliga sidor ingår i ditt sanna jag, säger Anna Kåver, som skrivit om det i boken ”Att leva ett liv, inte vinna ett krig – om acceptans”.
Samtidigt som faktorer i omvärlden, inte minst reklamens och mediernas bilder av ”det goda livet”, påverkar oss finns ett inre tryck. Våra hjärnor är konstruerade för att ständigt söka efter tecken på brist på mat och trygghet, ett arv från människans tidiga historia då det gällde att klara artens överlevnad. I dagens överflödssamhälle leder denna sökmekanism till att vi vill ha mer och mer av det vi egentligen inte behöver.
De kickar vi finner lagras av hippocampus och i hjärnans belöningssystem. När minnet av en känslokick bleknar aktiveras belöningssystemet och vi söker en ny.
– Lyckligtvis har vi även en prefrontalkortex, som kan tala om för oss när det är nog. Det är ”vårt kloka jag”. Vi har mycket klokhet i oss, hur mycket varierar från person till person, säger Anna Kåver.
Hon beskriver en spänning mellan yttre och inre frihet. Den yttre är sådant som att vi får gå till val och vi får säga vad vi vill, men även att välja vilken tandkräm vi vill köpa. Den inre är frihet från lidande och smärta, att jag väljer hur jag förhåller mig till vem jag är, vad som är meningen med mitt liv. Den yttre friheten är ingen garant för en inre sådan, tvärtom kan det skapas ett inre tvång, enligt Anna Kåver.
– I en demokrati kan du välja allt, det kan bli som en tvångströja. Din hjärna kan inte hantera alla val du har, alla möjligheter. Känslan att du måste optimera ditt liv kan bli överväldigande. Din hjärna tvingas vandra på ett jättelikt Ica Maxi, där du måste välja det bästa. Men det går inte att se konsekvenserna av alla val, och det gör det svårt för oss att känna oss nöjda.
Måste man då skärma av sig från alla val för att kunna bli verkligt nöjd? Buddisternas nirvana är den totala friheten från begär. Men att leva utan krav på val är orealistiskt.
Begränsade intryck och valmöjligheter tycks i alla fall göra det lättare att vara nöjd. Det är ett av skälen till att många väljer att fara på retreat och spendera åtminstone en helg i tystnad och avskildhet.
En sociologisk studie från Lunds universitet visar hur invånarna på en liten ö utanför den norska nordkusten är osedvanligt förnöjsamma. De har i generationer livnärt sig av fiske, en inte helt ofarlig syssla där havet kräver sin tribut. Att leva i ständig ovisshet har skapat en fatalism, både hos fiskarna och deras familjer, som gör att man accepterar sakernas tillstånd – eller flyttar bort.
Denna förnöjsamhet har i tidigare studier beskrivits som en brist på omställningsvilja och tillväxtanda. Medan fiskare på sydligare breddgrader fortsatte fiska för att öka vinsten när årets fångstbehov uppnåtts valde fiskarna på ön att sluta och i stället njuta av livet.
I Lundastudien, ledd av Ulrika Sandén, konstaterades att öborna ofta talade om hur deras liv styrs av naturens och vädrets makter, vilket skapat en hjälpsamhetskultur ”som är förnöjsamhetshöjande”. Andra forskare har konstaterat att det finns samband mellan altruism och välbefinnande, glädje och självkänsla. Men hjälper man bara för att bli nöjd så blir man inte det!
En annan förutsättning för förnöjsamheten är att öborna placerar konflikter och svårigheter de inte kan påverka – som hotet från havet – i ”standby-läge” eller ett ”mellanmedvetande”. Vid konkret behov aktiverar man det. Ett slags lågaffektivt bemötande av livets utmaningar som gör dem mer begripliga och hanterbara.
Just acceptans är en viktig nyckel till förmågan att vara nöjd, förklarar Anna Kåver. Att acceptera alla svårigheter man upplevt och försonas med sig själv är det svåraste som finns. Förmår man inte att se verkligheten utan skygglappar är det lättare att fly.
– Det är ohyggligt svårt att acceptera sig själv med alla sina brister. Men det har ett pris att fly. Man kan krampa kring det ett helt liv utan att komma ur det. Vi ska alla åldras och dö. Det är en utmaning, att vara nöjd även i åldrandet och dödligheten.
Att se saker ur olika perspektiv är en förmåga som kan tränas upp och en sak som Anna Kåver arbetar med. Perspektivtagandet bygger psykologisk flexibilitet, en förmåga att anpassa sig och ”bli terränggående i livet”. Det gör det lättare för oss att säga ”Jag är faktiskt nöjd med min lön” eller ”Jag har ett gott liv”.
Fast det många känner att de måste säga är att man brinner för något, det ger livet mening.
Men vad är det för fel att gå på sparlåga?
– Vårt temperament, som vi föds med, är jätteviktigt. En del är utåtriktade och snabba, andra inåtriktade och långsamma. Det finns inget värdefullt i sig att vara utåtvänd med driv eller långsam och inåtvänd, men att vara extrem i dessa avseenden kan skapa problem, säger Anna Kåver.
– Acceptans, perspektivtagande och mindfulness är viktiga verktyg. Att påminna sig själv om sådant man faktiskt har och sådant man mår bra av, att repetera det i stället för att fokusera på det man inte har.
Mats Karlsson