Från starten 2008 med Huddle in Broby har det bott och levt flera ungdomar och volontärer i prästgården. Här berättar några utav alla dem vad kommuniteten innebär, gemenskapen och vad prästgården betyder för just dem.
Jonas är uppvuxen utanför Broby och har tidigare bott i prästgården.
Under min uppväxt var grupperna i församlingshmmet, i Broby, en stor glädje för mig.
Jag var med i barnkören, fredagskväll och senare började jag i ungdsomgruppen samt ung pilgrim.
Att nu få bo med andra ungdsomsledare och få vara med i arbetet med ungdomar känns härligt!
Det är skönt och utmanande att få dela/diskutera tankar, värderingar, kök, erfarenheter och allt annat på daglig basis. Jag trivs väldigt bra i prästgården.
Lenny var EVS volontär i ett Erasmus+ projektet mellan 2014-2015.
I live and work in Prästgården, a beautiful old vicarage in Broby that I share with my housemates from Germany, Sweden and Eritrea. At the same time it runs as Christian youth house or meeting point for young people. I also love to work in the church community next by with kids, confirmands and youths.
I tried to structure my life and work as European volunteer so it's more understandable:
- My work as volunteer, that means in my case manly to rock our two children groups, the confirmation work including three camps and the youth group on Wednesday evening.
- The Prästgården-part. Youths - so manly confirmands - can come and just spend time with us. We are the branch that keeps the plant grounded, it has to grow and develop on its own but we can support it in doing so.
- And last but not least the community. Everyone living in this house decided not just to live here but to live here together. We share more than just our living room or kitchen, we share our life and faith with each other and everyone who comes to us!
Franzi var volontär mellan 2011-2012 och här delar hon med sig om vad kommuniteten har betytt för henne.
Prästgården är för mig som en familj.
När jag kom till Prästgården hade jag precis tagit studenten och det var för första gången jag bodde någon annan stans än hemma. Jag lämnade den trygga känslan av en god familj i Tyskland. Och Gud gav mig en familj i Sverige.
Det är en underbar känsla att kunna dela sitt liv med andra människor. Man kan lära känna sina medboenden på ett väldigt bra sätt och delar båda mat och tankar, glädje och sorg, goda och unda stunder, bön och tvivel och mycket, mycket mer.
Prästgården och människorna hjälpte mig att utveckla mig på det hållet som Gud hade tänkt mig.
