”Det är just för denna stund jag har kommit.” Vi kommer kanske ihåg bilderna. Då, för tre år sedan. När den ryska armén precis gått till attack och startat fullskaligt krig. Jag trodde att Ukraina skulle falla, några dagar. Bilden på Ukrainas president Zelenskyj. Kostymen har ersatts av en militärgrön tröja. Som han fortfarande har kvar. Kostymen kommer inte tas på förrän kriget är över. Han talar från en källare någonstans i Kiev. Han vet att slutet kan vara nära. Han står kvar i det svåra. Han säger ”Glory to Ukraine”. Ära till Ukraina.
USA erbjuder honom en väg ut, att lämna, fly landet innan det är för sent. Det är då Zelenskyj säger: I need ammo, not a ride. ”Jag behöver ammunition, inte skjuts”. I need ammo, not a ride. Sedan har vi upplevt massakern i Butcha och på andra platser. Nu ser vi hur maktens män blir allt galnare, hur allt är guld och makt och människor betyder väldigt lite. Och hur många väljer att dansa runt guldkalven. Men det är inte kärlekens väg. Det är inte Guds väg.
Jesus säger: ”Stunden har kommit då Människosonen skall förhärligas. Min själ är fylld av oro … Ska jag be: Fader, rädda mig undan denna stund. Nej, det är just för denna stund jag har kommit.”
Det finns sådana där ögonblick och stunder, olika för olika människor, självklart. Som att hela tillvaron står och väger och alla bär på en gemensam tyngd och samhörighet. Avgörande ögonblick. Som kräver mod och beslutsamhet. Vi vet att det är på liv och död. Vi måste kliva fram.
”Step up to the plate”. Jag och en god vän, som tillbringat de senaste åren utomlands, träffades för att uppdatera, summera vad som hänt sedan sist. Det var första gången jag hörde uttrycket ”step up to the plate”. Det är en baseball-term från början och beskriver det ögonblick när slagmannen ställer sig i position för att slå.
I en vidare betydelse handlar det om att kliva fram och ta ansvar när man måste. För min vän var det en familjetragedi och att finnas till för några barn som förlorat sin pappa. För så är det. Ibland har vi inget val. Det är en moralisk förpliktelse att kliva fram, ”step up to the plate”, och även om det tar all vår tid och vår kraft och vi inte har någon given lösning på förhand, vet vi att vi inte kan fega ur, ställa oss bredvid, låta bli.
Snart inleds fastan och det är nästan som att skeendet i världen följer vårt kyrkoår. Zelenskyj jagas ut ur Vita huset av män som vill ha makt och pengar och talar om fred. Kärlekens väg. Den svåra vägen. Den väg Jesus går. En väg som kostar, som har ett pris men som är Guds väg. Kärlek är att offra sig själv eller något av sig själv för andra. Om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd.
Det handlar inte om makt eller att vinna en match eller en förhandling. Ofta är kärlekens väg förlorarens väg. Den svages väg. Den väg som är den svåra vägen. Vetekornet som dör och faller i jorden. För att uppstå. Det finns ett mexikanskt ordspråk som lyder: ”De begravde oss men visste inte att vi var frön”.
Jag var i Auschwitz för två år sedan. Maximilian Kolbe, präst.
Kolbe greps av Gestapo i februari 1941 för att ha gömt judar och internerades i fängelset Pawiak i Warszawa; i maj samma år deporterades han till Auschwitz, där han fick fångnummer 16670. Under sommaren hade en fånge lyckats fly, och kommendanten beordrade då att tio interner skulle dö svältdöden som straff. En av de tio utvalda, Franciszek Gajowniczek, skrek: ”Hur skall det gå för min fru och mina barn? Nu får jag aldrig se dem mer”. Kolbe erbjöd sig då att ta Gajowniczeks plats, vilket han också fick.
De tio dödsdömda fångarna placerades i en källare med jordgolv. Kolbe sjöng psalmer för de andra, uppmuntrade dem och bad tillsammans med dem. Efter två veckor var bara Kolbe och tre medfångar kvar i livet; de dödades då med en giftinjektion.
Franciszek Gajowniczek (1901–1995) överlevde Auschwitz. Efter kriget när han blev fri och återvände hem fann han sin fru, men hans två söner hade dödats i en sovjetisk flygattack. Gajowniczek gjorde det därefter till sin livsuppgift att sprida information om Kolbes martyrium och verksamhet i lägret.
När Maximilian Kolbe helgonförklarades av påven Johannes Paulus II på Petersplatsen den 10 oktober 1982, var Franciszek Gajowniczek närvarande. Kärlekens väg.
Jag har aldrig varit i krig och upplevt krigets fasor. Jag kan inte ana rädslan och hur jag skulle hitta modet. Men det finns stunder då den där oron och känslan av en osäker framtid har infunnit sig. Jag minns när Palme mördades. Anna Lindh. 11 september. Utöya. Terrorattentatet på Drottninggatan. Bataclan. Charlie Hebdo. Och nu, med Trump vid makten. Klump i magen. Känslan av att någon eller några vill oss ont och vill ta ifrån oss vår trygghet och det som är vårt gemensamma liv. Känslan av att vi står inför ett vägval och måste resa oss. Vilka är vi? Vilka vill vi vara? Mod. Motstånd. Vi kommer samman när ondskan vill dra isär och riva sönder.
Jag har sett bilderna på människor som tar skydd i Kievs tunnelbana när bomberna faller. Det är symboliskt. Under jorden finns en rörelse. Under staden breder tunnlarna ut sig, som hemliga kanaler, ringlande korridorer, som tar en människa någon annanstans. Ibland är kärlekens väg eller vägar inte synliga för oss. Som tunnlar, trådar, vägar under marken.
Vi går in i fastan, en ökenvandring för själen, kriget som pågår, förtryckarna och maktens galna män tycks triumfera.
Tomas Tranströmer skriver: ”Från och med nu är det sent. Vi ger oss av halvspringande, utom synhåll, ner, ner i det antika kloaksystemet. Tunnlarna. Där vandrar vi i månader, halvt i tjänst och halvt på flykt. Kort andakt när någon lucka öppnar sig över oss och ett svagt ljus faller. Vi ser uppåt: stjärnhimlen genom avloppsgallret.”
Jesus säger: ”Nu faller domen över denna världen. Nu skall denna världens härskare fördrivas.” Vi ser det inte nu. Men kärleken har alltid sin väg och sina stunder. De mäktiga männen kommer att störtas.”
”Vi ser stjärnhimlen genom avloppsgallret.”
”De begravde oss, men visste inte att vi var frön”.
”Det är just för denna stund jag har kommit.”