Nadia Murad föddes i byn Kocho i Sinjar i Irak. Hennes familj var yazidier. I augusti 2014 omringades hennes hemby av Islamiska statens (IS) krigare som dödade 600 personer (däribland sex av Murads bröder och styvbröder) och tog de yngre yazidiska kvinnorna som sexslavar. Hon hölls sedan som slav i staden Mosul, blev våldtagen, slagen, och torterad.
I november 2014 lyckades hon fly efter att hennes ”ägare” lämnat huset olåst. Hon togs om hand av en grannfamilj som kunde smuggla ut henne ur det av Islamiska staten kontrollerade området. Nu bor hon i Tyskland och har sedan dess kämpat för att öka medvetenheten om människohandel, folkmord och våldtäkter i krig och konflikter. För det har hon blivit hotad.
Hon fick Nobels fredspris 2018 och skrev om sina erfarenheter i boken ”Den sista flickan”.
Var inte rädd, Nadia, du har funnit mod hos Gud.
Det finns en berättelse i Gamla Testamentet om David, som senare blev kung. Han levde under en period på flykt i öknen och tillsammans med en liten armé av trogna soldater bedrev han någon slags beskyddar- och rövarverksamhet i trakten. Vid ett tillfälle hamnar han i konflikt med en gods- och boskapsägare som heter Naval.
När han skall bege sig till Naval för att göra upp möts han av Avigajil, Navals hustru, som har med sig gåvor för att båda skona och förråda Naval och svära lojalitet till David istället. Avigajil har ett samtal, där ordet ”Herre” eller ”Herren” används nio gånger, ibland om David, ibland om Gud, det är lite flytande. ”När Avigajil fick se David steg hon genast av åsnan och föll ner för honom med ansiktet mot marken och hälsade honom underdånigt. ”Herre” sa hon och föll ner för hans fötter. (1 Sam 25:23). Ordet ”din tjänarinna” används tre gånger och då bara om Avigajils förhållande till David.
David låter sig övertalas och Naval dör istället i sviterna av en hjärtinfarkt tio dagar senare.
Då skickar David bud till Avigajil ”för att begära henne till hustru”. När Davids män kommer för att hämta henne ”föll Avigajil ner och hälsade dom med ansiktet mot marken och gav sitt svar: ”Jag är din tjänarinna, låt mig vara en slavinna som tvättar fötterna på sin herres tjänare”.
Idag möter vi en annan ung kvinna eller tjej. Hon heter Maria och är ”trolovad med en man av Davids släkt som hette Josef”. En dag får hon besök av en ängel som säger att hon skall föda ett barn och ”Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron”. I vår text utelämnas slutet på berättelsen där Maria säger, ungefär som Avigajil: ”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt”.
Berättelsen om Maria och Avigajil hör ihop. Berättelserna finns i en tradition och i en kultur där unga kvinnor hör till en man, kan begäras av en man och bör lyda en man. Herren säger och det blir som Herren sagt. Vad hade Avigajil för val? Vad hade Maria för val? Hon sa ja. Kunde hon sagt nej? Vad hade Nadia för val?
Vem var Maria? Och vem är Maria för oss? Hur har kyrkan talat om henne och hur har kyrkans bild av Maria påverkat vår syn på hur tjejer och kvinnor skall vara? Den väna, fromma jungfru Maria som gör som Herren säger eller den vilda, fria, modiga unga kvinnan som går sin egen väg och föder Gud in i världen?
Khalida Popal var kapten i Afghanistans damlandslag i fotboll. Nu bor hon i Danmark. När talibanerna återvänder till makten 2021 skriver hon till spelarna som är kvar i landet att de skall bränna sina matchtröjor och gömma sig, gå under jorden. Fly från landet. Nu kan dom inte spela fotboll längre. I Danmark bildar Khalida Popal ”Girl Power Organization”.
Var inte rädd, Khalida, du har funnit mod hos Gud.
Jag var på konfirmation för några år sedan. Min dotter Tea i vit kåpa, på väg ut i livet. I kyrkan tog Tea på sig en bak- och framvänd keps och rappade om konfirmationstiden, tillsammans med några andra tjejer.
Det blev något slags omedvetet statement om tjejer som kliver fram på scenen och tar plats. Den vita kåpan och den röda kepsen. ”Tro på er själva” och ”Ni duger som ni är” sa konfirmandledarna och det är en fin trosbekännelse i en värld som försöker trycka in oss i givna roller och mallar. Plussat med Guds kärlek som bryter igenom och bär, när vi inte orkar eller vågar själva.
I USA har kläder från tv-serien ”Handmaids tale” – tjänarinnans berättelse blivit en symbol för kvinnors kamp och rättigheter. Den röda kåpan och den vita hättan. Nästa gång ska konfirmanderna bära körens röda kåpor och diakonissornas vita hättor som en liturgisk motståndshandling och gudsbild. Om jag fick bestämma och ingen annan lade sig i. Rött för modet och kampen och vitt för hoppet och drömmarna.
Var inte rädda, konfirmander, ni skall finna mod hos Gud.
När trehundra nynazister från Nordiska Motståndsrörelsen demonstrerade i Borlänge på första maj, ställde sig Tess Asplund i vägen. Bilden är en modern ”tanten med väskan”, ni vet, hon som svingar sin handväska mot en skinnskalle under en nazistdemonstration på åttiotalet. Danuta Danielsson, ”tanten med väskan”, blev bara 41 år gammal. Tess Asplund är 42 år och det känns som att stafettpinnen lämnades över. Tess Asplund är ”afrosvensk” och skinnskalle, vilket möjligen också kan vara en poäng i sammanhanget.
Var inte rädd, Tess, du har funnit mod hos Gud.
Den 17 april 1967 var Kathy Switzer den första kvinna som deltog i Boston maraton. Arrangörerna försökte högljutt och fysiskt att stoppa henne, men hon klarade de 4,2 milen. Våren 2017 sprang hon loppet igen, 70 år gammal.
”När jag sprang kände jag mig för första gången kraftfull, fri och orädd. Ju längre jag sprang, desto starkare kände jag mig”, har hon senare berättat. ”Det stod inte uttryckligen i anmälningshandlingarna att det var ett lopp enbart för män. Det fanns inte heller någon ruta för könstillhörighet att kryssa i på blanketten. Jag signerade anmälan på samma sätt som jag signerade mina artiklar som journalist, med K V Switzer. Troligtvis utgick arrangörerna från att K och V var initialerna till ett manligt namn”, förklarar hon på sin hemsida det faktum att hon alls fick en nummerlapp.
Men hon upptäcktes av tävlingsledaren Jock Semple. Han kämpade för att stoppa den unga kvinnan genom att handgripligen försöka dra av henne nummerlappen. Men Kathy fortsatte och fullföljde loppet.
”Jag visste att om jag bröt skulle ingen tro att kvinnor kan klara ett helt maraton. Då skulle alla ha sagt att jag bara ställt upp för att få uppmärksamhet. Det skulle ha inneburit att kvinnors idrottsinsatser än mer skulle ha hamnat i bakvattnet. Om jag hade brutit hade Jock Semple och andra av hans sort vunnit. Jag blev rädd när han angrep mig, men rädslan förvandlades snart till ilska”, har hon sagt i intervjuer.
Var inte rädd, Kathy, du har funnit mod hos Gud.
Så till alla Marior som kämpar därute:
Var inte rädd, Maria, du har funnit mod och du skall finna mod hos Gud.
Pontus Bäckström
