Det är tisdagsmorgon och Johanna Norrman är och nosar på sin nya arbetsplats på Frivilligcentralen Oscar. Det är först den 7 oktober som hon på allvar börjar sitt nya jobb som samordnare. Fast helt ny i lokalerna är hon faktiskt inte...
”Jag jobbade här i början av 2000-talet tillsammans med Anders Lundmark som jag nu efterträder. Det är väldigt spännande att komma tillbaka efter så lång tid, och det känns som att det är samma stämning i huset fortfarande. Samma öppenhet, respekt och prestigelöshet som liksom blivit en del av inredningen.”
Frivilligcentralen Oscar är en del av Oscar Fredriks församling, men lever helt sitt eget liv och är uttalat en plats som är både politiskt och religiöst obunden. Sedan starten har lokalerna byggts om och centralen har mer yta för alla verksamheter idag, än när Johanna var här senast.
”Frivilligcentralen är autonom och därför i ständig förändring. Här finns ingen agenda med vad det ska bli eller vara, och det är min inställning att så ska det fortsätta. Jag har ingen aning åt vilket håll vi kommer gå, det beror helt på vilka som kommer in genom dörren.”
Just den här morgonen fylls köket på med människor som samlas för att ge sig av på utflykt till Lövgärdet, för en gemensam promenad. Johanna passar på att presentera sig för alla nya ansikten, och träffar också på några gamla bekanta. Snart börjar Våga Yoga och sedan fortsätter dagen med grupper för sång, måleri, samtal och musik. Men Johanna understryker att den som kommer till Frivilligcentralen inte alls måste göra något, utan i första hand är det en plats att bara vara.
”De som väljer att komma hit är nyfikna, och jag tror att om folk får ”bara vara” och ha det bra, så föds ofta kreativitet ur det. Just nu är det flera grupper som startats där man sitter och pratar om mer eller mindre existentiella frågor, och meditation och avslappning som också handlar om att bara vara.”
Om du är nyfiken på Frivilligcentralen Oscar, så hör av dig på telefon eller mail till Johanna. Eller varför inte gå dit, för att känna på stämningen?
Text och bilder: Malin Lingnert
