Intervju med Cristina Grenholm

Gud visar sig i sårbarheten

- Det centrala i kristen tro är att Gud visar sig i sårbarheten. Vi skulle klara oss utan Jesus om vi bara vill tala om Guds styrka. Men genom Guds människoblivande har Guds makt blivit känd som kärlekens makt. Det säger Cristina Grenholm, präst i Svenska kyrkan och professor i teologi som 15 november besöker Daga församling för att föreläsa och leda samtal utifrån sin bok Vår tro som min – levande trosbekännelse.

Jag träffar Cristina i Uppsala för intervju. Vårt samtal kretsar kring trosbekännelsen som använts inom kyrkan sedan 200-talet. Vi samtalar om att Jesus var både Gud och människa. Centrum i kristen tro handlar om att det i människan Jesus sker något speciellt.

Jesus – en verklig person

- Gud blev människa i Jesus. Gud skickade inte någon annan. Han sparade inte sig själv, berättar Cristina. Det är viktigt att Jesus är en verklig person. Då kan han inte ses som en skådespelare som följer ett manuskript.
I trosbekännelsen heter det att Jesus blev ”… pinad under Pontius Pilatus” vilket säger att det är något som har hänt i historien. Men hur kan vi säga att Jesus också var Gud?
- Gud var i Jesus på ett sådant sätt att vi kan tala om Jesus som gudomlig. Det visar sig också i berättelsen om att Jesus uppstod från de döda.
I sin bok skriver Cristina att ”Uppståndelsen spränger gränserna för tid och rum. Tankemönster och förklaringsmodeller räcker inte till. Uppståndelsen är verklig på samma sätt som kärleken och modet.” Hur kan vi tala om uppståndelsen idag?
- Jag tror Jesus har uppstått eftersom jag har mött honom, säger Cristina. När jag läser om Jesus läser jag inte om en berättelse som jag kan ha eller inte, utan jag uppfattar det som en verklighet. Ett tilltal som formas genom livet och ett tilltal till mig.
Uppståndelsen ger hopp till dem som tvingas skiljas från anhöriga och vänner. Det finns ett löfte om liv efter döden. Det är vad som menas med ”de dödas uppståndelse”. Eftersom dödens avbrott inte är definitivt när det gäller Jesus får vi ana ett hopp inför våra definitiva avsked. När vi står inför döden finns en öppning där vi kan gå ”från förtvivlan till förvirring mot förtröstan”, skriver Cristina i sin bok.

Att tro på det goda

I vårt samtal kommer vi snart in på makt. I trosbekännelsen heter det att Gud har all makt, är ”allsmäktig”.
- Det centrala i kristen tro är att Gud visar sig i sårbarheten. Vi skulle klara oss utan Jesus om vi bara vill tala om Guds styrka. Men genom Guds människoblivande har Guds makt blivit känd som kärlekens makt, säger Cristina.
Gud har en makt som kommer att visa sig. Den är inte alltid framgångsrik. Det handlar om vi vågar tro på det goda och ställa oss till förfogande. Det är större risk att ställa sig på det godas sida. Det är inte så enkelt att se skäl till att tro på det goda vid svår sjukdom, vid krig och flyktingkatastrofer eller inför klimathotet.
- För mig har tron sviktat många gånger, säger Cristina. Det har lärt mig att tro är något som behöver återerövras.

Är Gud ”Fader”?

Cristina jobbar med feministteologi och har tidigare bl a skrivit boken Moderskap och kärlek. Jag frågar henne om Gud är ”Fader”?
- Ja, på samma sätt som Gud är ”klippa”, svarar Cristina. Vi använder olika metaforer för Gud och den vanligaste är ”Fader”.
Kristendomen har en patriarkal gudsbild och kvinnliga gudsmetaforer är ovanliga.
- Det allvarliga är att berättelsen om Fadern och Sonen skymmer mödrar och döttrar. För mig, liksom för många andra, är det en svårighet som jag inte kan gå förbi en gång för alla utan som förblir en svårighet, säger Cristina. Och fortsätter: Vi måste ta ansvar för vilka gudsbilder vi använder och hur de förstås.
Cristina menar att det på sätt och vis har varit en fördel att de patriarkala dragen är så tydliga i kristendomen och i kyrkans liv. Det går lättare att se dem och ifrågasätta dem. Det är därför logiskt att Svenska kyrkan har valt sin första kvinnliga ärkebiskop bara sjutton år efter den första kvinnliga biskopen. Ännu så länge har Sverige inte haft någon kvinnlig statsminister.
I sin bok om trosbekännelsen skriver Cristina att ”Kristen tro rymmer inom sig en kritik av all makt som bygger på principer som systematiskt gynnar en grupp på bekostnad av en annan.”

Upphöjer de ringa

Maria, Jesu mor, beskrivs som jungfru. Cristina säger att det handlar om hur Gud överskrider och utmanar våra invanda föreställningar. En kvinna är antingen jungfru eller moder.
- Gränsen mellan föreställningen om den rena, oskuldsfulla och den födande kvinnan överskrids, säger Cristina.
Det är en viktig fråga att denna föreställning överskrids, enligt Cristina. Föreställningen om vikten av att vakta evig oskuld och renhet är granne med att hålla isär vita och färgade, män och kvinnor, rika och fattiga. Den bygger på at det finns skillnader som inte kan eller får överskridas.
Maria är en viktig förebild för alla – kvinnor, män och barn. Berättelsen om hur Maria föder Jesus långt hemifrån och under svåra omständigheter vittnar om hennes mod. Det är en berättelse som förmår kommunicera med dem som lever i utsatthet.
- Maria är stark i sin sårbarhet, säger Cristina. Det märks också i hennes lovsång i Lukasevangeliet där hon beskriver en Gud som ”störtar härskare från deras troner och upphöjer de ringa”.

Trosbekännelsen upplevs idag som främmande och svår att ta till sig. Cristina menar att det viktiga är att se den som en berättelse som hjälper oss få struktur på våra tankar. Den är en kort sammanfattning av en lång berättelse som kan tolkas på många sätt.

Text: Pär Friberg
Foto: Magnus Aronson (eller annan bild?)