Jag trivs jättebra i min familj som består av mormor, morfar, mamma och ett barnbarn. Min värdmormor är som ett vandrande museum. Hon har jobbat som sjuksköterska och startat ett forskningscenter. Hon har mycket att berätta, om missionärer, apartheidregim och samhälle.
Jag trivs, men ibland stöter man på svårigheter. Kyrkan är liten och har inte så mycket verksamhet förutom söndagsgudstjänst. Det var en tuff omställning i början. Efter någon vecka vänjer man sig och går ner i varv. Man inser att det man upplever är normalt och det är så här människor lever på denna plats. Människor lever för att klara vardagen och så länge man gör det så är man nöjd. Jag hör ofta när det är något som behöver fixas eller ordnas ”God will make a plan for that”. Och så löser det sig alltid. Man inser att man är bortskämd hemma i Sverige där man har så många valmöjligheter.
För min del blir det en del tid för träning, läsning och fotbollsspelande med ett gäng jag har träffat här i byn. Min värdmorfar jobbar i landet varje dag så ibland hjälper jag honom. Saker som vi i Sverige har maskiner för gör han för hand.
.jpg?DoProcessing=&w=550)
Helgerna är fulla med aktivitet i kyrkan. På lördagen kan det vara möte och på söndagen är det gudstjänst. Mötena är en blandning av bön, gospel, dans och sång men också rapporter och diskussioner om hur kyrkan kan förbättras. När man tror att det är slut är det alltid någon som börjar sjunga och så är det full fart igen – gudstjänsterna håller på 3-6 timmar.
Det är spännande att gå på gudstjänst för det händer alltid något. Förra helgen fick jag hjälpa till att läsa Bibeln och installera ljudutrustningen. Om man nu kan kalla det ljudutrustning. Det är mer en spräckt högtalare med en glappande sladd som tjuter som en stucken gris.
Innan jag åkte hit hörde jag Sydafrika skulle vara det land där medmänsklighet är som starkast. Jag börjar inse att det stämmer. Jag har många gånger känt mig riktigt lycklig av den värme och omtanke som man möts av.
Ha det gött! /Filip