Tjusningen med liten packning

Första året Camilla vandrade var det en kvinna som sa ”du bär för tungt” och resolut hjälpte henne att rensa i sin packning. Nu försöker hon bära under fyra kilo.

– Det finns en tjusning i att klara sig med få saker och bära allt man behöver på ryggen.

Camilla tror att den avskalade livsstilen kan vara något som lockar människor och ha bidragit till att pilgrimsvandrandet ökat enormt de senaste åren.

– Vi är ständigt så uppkopplade, därför kan vi längta efter att få släppa allt. Att vandra är ett enkelt leverne – du vaknar, klär dig, äter frukost och börjar gå. Det ger ett lugn.

Efter sina vandringar har Camilla märkt att hon rör sig långsammare i vardagen. Hon tror dock att de som skulle må bäst av en vandring och nedvarvning kanske inte ger sig själva den tiden.

– Det handlar också om att våga. När det inte finns måsten eller ljud utsätter du dig för dina egna tankar och det kan vara obehagligt. Plötsligt dyker det upp en känsla av glädje eller av sorg som behöver bearbetas.

Även om ensamheten och tankarna är viktiga på en pilgrimsvandring tycker Camilla det vore urtrist att aldrig få träffa någon. Något av det hon minns bäst från sina vandringar är alla möten. På varje vandring hittar man sin ”Caminofamilj", de människor som påbörjat vandringen ungefär samtidigt och därför följs åt under etapperna. Många av dem har Camilla fortfarande kontakt med.

– På leden finns inget intresse för status, eftersom alla är där för samma sak. Man frågar inte efter jobb, utan pratar om skavsår och hur magen fungerar, säger hon med ett skratt.

– Man tar hjälp av varandra och erbjuder hjälp till andra. Det finns en sådan ömhet och omsorg mellan dem som vandrar.

Bläddra i tidningen via webbtjänsten Issuu, som du hittar via denna länk.