Tal vid återinvigningen av utställningen ”Ett rop på hjälp: Tysk- och baltutlämningen 1945-1946" i Tyska Christinae kyrka i Göteborg, 2 juni 2023
Käre Pastor Christoph Gamer, kära närvarande,
Det är en stor ära att få tala idag vid återinvigningen av utställningen ”Ett rop på hjälp: Tysk- och baltutlämningen 1945-1946" här i den anrika Tyska kyrkan under jubileumsveckan i Göteborg.
Utställningen är unik, viktig och tidlös. Det är angeläget att den visas på nytt och efter pandemiåren nu får den publik och uppmärksamhet den förtjänar.
Breven till den dåvarande kyrkoherden Hermann Kiesow som fanns i Tyska kyrkans arkiv och nu visas i ett förklarande sammanhang är viktiga historiska dokument som ger oss en inblick i människors känslor, rädsla och hopp under en tid av stor oro och osäkerhet. De brev som skrevs till Pastor Hermann Kiesow vittnar om de fruktansvärda erfarenheter som tyska och baltiska soldater upplevde, men också om den tröst och det stöd de sökte och fann genom sin tro och i kyrkan, mycket tack vare Pastor Kiesow.
Utställningen påminner oss om ett mörkt kapitel i historia, samtidigt som den belyser vikten av medmänsklighet och solidaritet.
Det är hjärtskärande att läsa breven som nu visas i utställningen. Det är brev från internerade soldater som tackar Pastor Kiesow för hans besök i fånglägret, hans gudstjänster och stöd; det är förtvivlade brev från de internerade som hade fått besked om att de skulle utvisas.
Det är avskedsbrev till nära och kära i Tyskland, som Pastor Kiesow skulle vidarebefordra. Det är också brev från anhöriga till soldaterna, där de delar med sig av sin oro och sorg. Det är hjärtskärande, för när man bortser från omständigheterna, när man bortser från frågan om utvisningen var rätt eller borde ha förhindrats, när man bortser från frågan om de internerade var soldater som inte hade något annat val än att strida i tysk uniform eller om de var krigsförbrytare, när man bortser från alla dessa frågor och bara läser de personliga breven, då är det bara människan och hennes livsöde kvar. Då återstår frågan varför man måste dö, alldeles för tidigt som i den 16-årige soldatens fall, alldeles för långt ifrån och utan ett sista farväl till familjen.
Men det är också bitvis värmande att läsa breven. De vittnar om tacksamhet och kärlek, känslor som finns kvar trots förfärliga erfarenheter under krigsåren.
Tack till alla som har gjort denna utställning möjlig, som har grävt i Tyska kyrkans arkiv, transkriberat, kategoriserat och tagit fram en enastående katalog, för att visa ett viktigt kapitel i Tyska kyrkans historia och lyfta ett hittills inte alls välkänt ämne till offentligheten. Tack för att ni fortsätter att arbeta med att visa era fynd för en större publik, denna sommar framför allt för unga människor. Genom att visa breven från kyrkans arkiv blir historien begripligare. Genom breven ges en röst åt dem som inte längre är med oss och skapas en länk mellan det förflutna och nutiden. Förhoppningsvis kan dessa historiska dokument lära just unga människor att skapa en bättre framtid.
När Tysklands dåvarande ambassadör, Dr. Anna Prinz, för två år sedan öppnade utställningen så betonade hon att fångarnas brev och Pastor Kiesows gärning framför allt lär oss att det är individens tro och ansvar som räknas. 75 år efter Andra världskrigets slut, en lång tid av fred, så sade ambassadören då, är det viktigt att påminna oss om vårt eget ansvar att värna demokratin, om att värna våra värderingar och att bygga ett solidariskt och fredligt Europa.
Ytterligare två år senare är ambassadörens uppmaning mer aktuell än någonsin. Tyvärr har vår värld sedan bara ett drygt år tillbaka förändrats radikalt. Den långa freden har brutits och återigen råder krig i Europa. Uppmaningen vid öppnandet av utställningen är alltså mer aktuell än någonsin:
Breven och Pastor Kiesows gärning lär oss att den enskilde bär ansvar. Det är vårt ansvar att värna demokratin, att skydda våra värderingar och bygga ett fredligt och solidariskt Europa.
Tack så mycket.