I kyrkan finns det en gammal tradition att gå till bikt under fastan för att förbereda sig på påskens ankomst.
Bikten går till på det sättet att den som önskar biktar sig tar kontakt med en präst, man kan om man vill redan när man tar kontakt säga att man vill bikta sig, eller så ber man om ett samtal och tar upp frågan om bikt när man träffas. Prästen har absolut tystnadsplikt vad det gäller själavård och bikt vilket betyder att ingenting av det som sägs kommer att yppas utanför det rummet där samtalet sker. Bikten börjar med ett samtal där konfidenten får berätta om sig själv och vad som gör att man vill bikta sig. Prästen ger efter det några råd för att konfidenten ska kunna bli fri från det som tynger, det kan t ex handla om att man ska arbeta på en förändring av sitt liv så att man inte kommer tillbaka i samma läge igen. Efter det ber man syndabekännelsen tillsammans och prästen tillsäger den biktande syndernas förlåtelse. Det finns uppfattningar om att man måste ha gjort en riktigt stor synd för att gå till bikt men det är inte sant, i biktens rum finns det inga graderingar av vad som är värt att ta upp, inför Gud får vi nämna allt som blev fel, både stort och smått.