Köksbordsteologi

”Alla goda ting är tre… ”

Jag är ute och promenerar i hembygdens marker utanför Örsjö. ”Strövtåg i hembygden” som Gustaf Fröding skriver och Mando Diao sjunger. Framför mina ögon finns massor av träd som är klädda i sina mest vackra och sköna kläder. Särskilt fastnar min blick på päronträdet som står på föräldragården. Av traditionen har det sina rötter på 1700-talet. Hissnande tanke hur många som plockat päron från det! Och hissnande är det att tänka sig det väldiga rotsystemet som finns under jorden och tar upp näring. Stammen som bär uppe trädet. Saven som flödar upp från stammen till körsbärsträdets grenar. Ett enda träd – och samtidigt tre delar. Rotsystem, stam och sav.

På söndag den 26/5 är det, som många av oss vet, mors dag. Men det är också söndagen efter pingst som vi i gammal tradition kallar för ”Heliga trefaldighets dag”. Det är en dag som rör vid trons hjärta. Den Gud som kyrkan tror och älskar är en enda. Och samtidigt är Gud tre personer: Fader, Son och Helig Ande. Gud är tre-enig – en Gud i tre personer och tre personer i en Gud;

·         Fadern – Skaparen. Den som på ett ogripbart och ofattbart sätt skapat hela den tillvaro vi lever med både det synliga och det osynliga och gjort människan till sin avbild. Huset jag bor i har inte kommit till av en slump. Duktiga husbyggare har gjort det. Och så är det också med den värld vi lever i. Den är resultatet av Någon som vill att den ska finnas. Någon som vill att du och jag ska finnas till, smaka på de orden…

·         Sonen – Jesus Kristus. In i den här världen har Gud tagit gestalt som människa. Genom Bibeln lär vi känna honom. I Jesus har vi någon som delat de mänskliga villkoren inte på ett ytligt och fragmentariskt sätt utan verkligen på insidan. Med honom är vi aldrig ensamma. Den där påsken för 2000 år sedan dog han på korset. Med det togs allt bort som någonsin har skilt Gud och människa åt. Han befriade oss från vår synd och skuld. Med honom finns förlåtelse och läkedom.

·         Helige Anden – Livgivaren. Gud är Skapare och Räddare. Men där finns också ett nu. Annars blir kristen tro bara som de där sagorna vi vuxit upp med och som börjar med ”Det var en gång… ”. Den Helige Anden brukar ibland kallas för livgivaren. Anden blåser liv i kyrkan och väcker längtan och tilliten efter Gud. Anden är kärlekens band från Fadern och Sonen och sträcker sig ut mot var och en av oss. När du döpte fick du genom Anden del av detta kärlekens band. Du blev en del av kyrkans stora gemenskap – Guds familj genom alla tider och över alla platser. I den helige Anden blir berättelsen om Gud och Jesus inte bara berättelsen om det som varit. Det blir berättelsen om hur Levande Gud verkar här och nu och närvarande bland oss alla.

”I Faderns, Sonens och den Helige Andens namn.” De orden inleder ofta våra gudstjänster. Med de orden döptes vi. De avslutar både när prästen på Jesu Kristi uppdrag förlåter våra synder samt när vi välsignas och sänds ut tillbaka till det som är vår vardag utanför gudstjänsten. På Heliga Trefaldighets dag rör vi vid Mysteriet framför andra – Gud själv. Det har används många bilder för att beskriva treenigheten. Dit hör bilden av trädet som består av det väldiga rotsystemet långt under jordens yta (Fadern) som blir synligt och konkret för oss i stammen (Jesus) och med det livgivande savet som pumpas ut i trädets grenar (savet). Någon har använt bilden av hur ljuset kommer från solen (Fadern), träffar oss genom solstrålarna (Jesus) och fortsätter vara närvarande genom att lysa upp vår värld och värma oss (Anden som är Guds närvaro hos oss). Kanske minns du särskilt bilden av vatten som finns i tre olika former; fast (is), flytande och ånga. Bilder är bra att använda som hjälp – men de är ofta otillräckliga. Så också när vi står inför Treenigheten.

Det har ägnats mycket tid i kyrkans historia att förstå och greppa treenigheten. Och en person som verkligen försökte förstå detta hette Augustinus (350-430). Han var bland annat kyrkofader och biskop. Det berättas att han när han beslutat sig för att skriva en bok om Treenigheten vandrade längs en öde strand och begrundade havets vidd. Plötsligt såg han en pojke som höll på att ösa vatten från havet med ett snäckskal, i en grop som han själv hade grävt. Pojken förklarade att han skulle förflytta hela havet så småningom och Augustinus insåg att det var en ännu mer omöjlig sak som han höll på med i sin bok om Treenigheten. Sedan försvann pojken, som måste ha varit en ängel sänd från Gud. Det finns något vardagligt och enkelt i denna berättelse – och samtidigt så sant. Vem av oss har inte som barn tänkt den där tanken att vi ska tömma en sjö på ett liknande sätt? Allt nog – om vi tycker att det är svårt att greppa och ta in treenigheten är vi gott sällskap. Vi kan inte förstå allt, men bit för bit kan vi få lära känna Gud själv genom Bibelns ord, genom gudstjänsten, genom bönen och nattvarden.

Söndagen efter pingst – Heliga trefaldighets dag – är inte bara dagen på kyrkoåret när vi stannar upp inför Gud: Fader, Son och Ande. Det är också dagen när vi går in i den långa trefaldighetstiden. Bakom oss ligger de allra flesta högtiderna; advent, jul, Trettondedagen, fastan, påsk och pingst. Med detta som lagd grund ligger en tid när växande och mognad står i centrum. Med några få söndagar som undantag använder vi den gröna färgen. Samma färg som i vår och sommar klär vår vackra natur sätter fingret på hur vi i mötet med den Treenige och levande Guden får växa och mogna. Låt oss vända tillbaka till bilden av trädet – till exempel päronträdet. För där finns ju också grenarna med som växer och så småningom ger knopp, blommor och frukt. Och grenarna är du och jag. Ur gemenskapen med Gud som trädet – ur gemenskapen med Fadern, Sonen och den Helige Anden - får vi växa och mogna. Om du vill ha en Bibeltext att läsa och fundera över kan du slå upp Johannesevangeliet kapitel 15 där Jesus använder bilden av sig själv som stammen och vi som grenarna.

Spela samman oss som går,

mot en dag som ingen sett.

Tills i dig vårt mål vi når,

Heliga Treenighet.

SvPs 338:4

Kalle Karlsson, präst i Emmaboda pastorat

En lång vandring...

Ibland får livet en annan riktning, snabbt, och vi vet med en gång att det aldrig kommer bli detsamma. Jag funderar på vad Jesus kände i sitt bröst när han red in under triumferande former in i Jerusalem. Tog han emot all kärlek han mötte och var faktiskt bara var tacksam över det? Att få uppleva denna glädje och värme från folket? Att han kommer ridande som det stora hoppet, befriaren?

Vi firar Palmsöndagen veckan innan påsk, glider in i Stilla veckan och drabbas av allt som påsken innebär inom ett par dagar. Hela livet ryms där, i påskens evangelium.

Glädje, kärlek och gemenskap med de Jesus älskade, folkets dyrkan, allt kommer ju snart vända till sorg, förlust och ångest för Jesus. För att ännu en gång, vändas till triumf, hopp och framtid i och med uppståndelsen på påskdagen. Hela detta crescendo av liv, inom ett par dagar.

Mitt liv, är inte lika dramatiskt tänker jag. Inte alls. Men det är tillräckligt för mig. För mitt liv innehåller också död och liv, smutstvätt, storhandling, körningar, jobb, möte med sorgen, samtal om hoppet – allt finns där inom loppet på ett par timmar.

I måndags dog min lilla hund Bamse, efter ett långt liv här hemma hos oss fick han en propp i hjärnan och vi fick låta honom somna in. Vi begravde honom utanför vårt hus, på slänten ner mot åkern.

Vi sörjer honom djupt, saknar hans vajande svans, hans skällande efter mat och hans bäddande i soffan. Min 11 åring var med och svepte honom i en filt, när farfar och hans pappa begravde Bamse. Det var så svårt sa David, att skiljas från honom. Det är svårt att skiljas från någon man älskar. Det gör ont. Livet blir aldrig sig mer likt. Döden är så obeveklig.

Saknaden och sorgen efter Bamse kommer inte försvinna men vi kommer kunna leva med den. Tårarna blandas med skratt och värme, när vi tillsammans kikar på bilder och filmer vi har på honom.  Tacksamma för alla fina år vi fick med vår lilla korv. För den glädje, kärlek och gemenskap vi fick dela med honom. Att han blev en del av vår familj, av vår vandring.

Ett par timmar efter Bamse dött, på måndagskvällen, har jag ett sorgesamtal inför en begravning. Jag möter en familj som berättar om sin döda familjemedlem. Vi pratar om sorgen, de minns episoder som beskriver vem hen var och vi talar om kärleken och om livet. Om allt som ryms där, i minnet av en människa som vi delat vår uppväxt med, som visat sin kärlek och omsorg om oss. Som funnits där, alltigenom. Hur ska man kunna ge en bild av en människa, av ett liv sådär? Det går ju inte. Men vi kan relatera, vi kan förstå. Vi kan dela, sorgen och glädjen, och finnas där. I rummet där sorgen och döden delas. Förmedla hoppet vi har i Jesus.

På tisdagen efter jobbet när jag kommer hem, och ser berget av tvätt i vardagsrummet, som jag hade tänkt hinna vika men som aldrig blev av, så har Ludde rullat ihop sig och bäddat ner sig i en tvätthög. Han har sökt och letat efter Bamse ända sedan vi tog bort honom. Nu har han parkerat sig i tvätthögen, som lite symboliskt är placerat framför påskriset.  

Hönor, ljus, påskris, skymning, sorg, och ett gryende hopp. Det vackra pyntade riset som påminner om Jesus lidande på korset, död och uppståndelse.   Den oändliga tvätten, tvätthögen som aldrig tar slut, är vandringen till Golgata. Allt blandat i mitt vardagsrum.

Livet finns där.  Och så ljuset som lyser – hoppet som kommer. Färgerna sprakar i det alldeles för tidigt pyntade riset.

Glädjen över kärleken, uppståndelsen och att döden inte är slutet.

Livet är en vandring. Men vi får stanna upp och hämta andan. Känna tacksamhet och glädje, ladda batterier och få ta del av hopp och gemenskap. Påsken är en kraftkälla för livet. Stanna upp och fira påsk. Låt oss fira livet och uppståndelsen! Gå från död till liv på ett par timmar. Precis så som livet kan vara.

På påskdagen kommer vi ropa i våra kyrkor – Jesus är uppstånden!

Och församlingen kommer svar ”Ja, han är sannerligen uppstånden”

Varmt välkommen att fira påsk i våra kyrkor till helgen.

Hela livet ryms där….

/Emmerly