Under andra världskriget byggdes ett skyddsrum i klippan under Engelbrektskyrkan. Församlingen var med och bidrog till byggnationen mot att de efter kriget skulle få disponera skyddsrummet för all framtid. Columbariet sträcker sig 40 meter in i berget.
Nischväggarna går inte upp i taket utan man kan se hela taket i det 40 meter långa rummet. Taket är målat i vitt och belyses indirekt för att få en känsla av ljus och rymd i bergrummet. Mittgången är bred och längst in står ett stort gyllene kors som enda blickfång. Golvet är belagt med grus för att Columbariet ska uppfattas som en begravningsplats och inte som ett rum i ett kapell. Nischerna är fritt placerade längs med långväggarna med inåtgående armar och varje kvarter är i olika slag av marmor: ljusgrön från Mölnbo, gul från Italien och grågul från Gotland. Fogarna har gjorts så smala som möjligt för att få fram en helhetsverkan av en marmormur i stället för en mängd skåp.
Utsmyckningen är sparsam. Fyra glasmålningar av Einar Forseth samt ett krucifix av Bertil Nyström på det lilla altaret. 1961 invigdes columbariet och arkitekt var Åke Tengelin.
Församlingen utsåg en columbariekommitté bestående av kyrkvärdar och förtroendevalda. Kommittén fick i uppdrag av kyrkorådet att förvalta columbariet fram till dess att alla nischer blev upplåtna men redan 1980 verkar kommittén ha upplösts.
Under 1960-talet gravsattes 50 urnor per år. Under 1970-talet ökade det till 75 per år och på 1980 talet sjönk det till 60 nischer per år. 1990-talet 50 per år, 2000-talet 40 per år och 2016 16 gravsättningar. Nästan 90 % av gravnischerna var upplåtna i december 1989.
Från och med januari 1990 ändrade man upplåtelsetiden från ”För alla framtid” till 25 år.
