Tonsättaren Arvo Pärt föddes den 11 september 1935 i Paide i norra Estland. När han var tre år skilde sig hans föräldrar och han flyttade med sin mor till Rakvere, öster om Tallinn. När han var 19 år började han sina musikstudier »på mellannivå« i Tallinn. En av hans lärare var Veljo Tormis (1930–2017), en kompositör som hämtat en stor del av sin inspiration från estnisk och finsk-ugrisk folkmusik. Efter två år på mellannivå och värnplikt hamnade Pärt på konservatoriet i Tallinn där han blev kvar fram till 1963, samtidigt som han var anställd vid den estniska radion som kompositör och inspelningsledare.
Pärt emigrerade 1980 från det sovjetiska Estland och bosatte sig i stadsdelen Lankwitz i Berlin, efter en kort period i Wien. Han har också periodvis bott i England, nära ett ortodoxt kloster i Essex. Sedan 2010 är han permanent bosatt i Estland.
Pärt fick ett erkännande redan på 1960-talet, då han blev en av ledargestalterna för det så kallade sovjetiska avantgardet. Flera betydande modernistiska kompositionstekniker kom in på den estniska musikscenen med Pärts verk Nekrolog, Perpetuum mobile, Pro et contra, bland andra.
Hans dramatiska collageverk Credo (1968) visade sig vara en vändpunkt i hans ouvre såväl som i hans liv – Pärt drog sig tillbaka och avsade sig de tekniker och uttrycksmedel som hittills använts. Pärts jakt på sin egen musikaliska röst drev honom in i en kreativ kris som pågick i åtta år. Under dessa år gick han med i den ortodoxa kyrkan och studerade gregoriansk sång, Notre Dame-skolan och klassisk sångpolyfoni.
1976 kom Pärt fram med ett nytt och mycket originellt musikspråk som han kallade tintinnabuli (tintinnabulum – latin för »lilla klocka«). Det första tintinnabuli-stycket, Für Alina, för piano (1976) följdes snart av verk som Cantus in Memory of Benjamin Britten (1977), Fratres (1977), Tabula rasa (1977), Spiegel im Spiegel (1978) och många andra.
Året 1984 markerar början på hans kreativa samarbete med ECM Records och producenten Manfred Eicher, och den första inspelningen av Tabula rasa. Sedan dess har hans musik framförts och spelats in av vår tids bästa orkestrar och körer.
Pärts produktion är rik och mångsidig, med många storskaliga kompositioner för kör och orkester, fyra symfonier och verk för solister och orkester, samt ett flertal körstycken och kammarmusik. Majoriteten av hans verk är baserade på liturgiska texter och böner, som Passio (1982), Te Deum (1985), Miserere (1989/92), Kanon pokajanen (1997) och Adams klagan (2010), för att nämna några.