Ingen vet vad som inspirerade Gabriel Fauré att börja skriva sitt rekviem. Kanske var det faderns död 1885 och sedan moderns död två år senare. Det uppfördes första gången 1888 på en begravning i Madeleinekyrkan i Paris där Fauré haft tjänst sedan 1874. Då i fem satser för kör och en mindre ensemble. År 1900 fanns den sjusatsiga versionen med orkester, den uppfördes också på Faurés egen begravning 1924.
I detta rekviem saknas satsen Dies irae med texten om vredens dag och den yttersta domen.
Texten finns med i satsen Libera me, men i en mer nedtonad form. Verket andas i stället en ljus och förtröstansfull förhoppning om något bättre som väntar efter döden. Fauré har själv sagt: »Mitt rekviem domineras från början till slut av en djupt mänsklig känsla om tron på den eviga vilan ... Beträffande mitt rekviem, kanske har jag instinktivt försökt fly det som anses rätt och lämpligt, efter att i alla år komponerat begravningsmusik för orgel. Jag kan det allt alltför väl. Jag ville skriva någonting annorlunda.«
