Hej! Hur mår ni idag?
Båda: Vi mår bra!
K-M: Jag har någon sorts påtvingad »semester« som jag inte riktigt trivs med – jag gillar att jobba. I vanliga fall sjunger jag sju dagar i veckan och så har det ju inte varit under pandemin. Det är klart jag haft att göra, jag målar, skulpterar, skriver musik och fågelskådar. Men sång har det varit dåligt med.
B: Det har varit kreativitet och arbete på andra plan. Nu har jag haft tid att göra sådant jag aldrig hinner med annars. Framför allt att öva piano, lägga upp hela körnotbiblioteket i en sökbar databas, leta ny repertoar, stötta sångare m m. Vi alla längtar efter att få vara vanliga musiker och sångare igen, att få möta publik och att slippa hålla två meters avstånd ifrån varandra vid konserter.
K-M: Jag skulle säga att ordet saknad kommer till mig starkt här. En saknad som gett oss tacksamhet och ödmjukhet inför det vi gör. Både publik och utövare.
Hur känner ni varandra? Hur började det?
B: Det hela började 2006 då jag ringde upp Karl-Magnus för att fråga om han ville ha rollen som Jesus, han sade ja och det sade klick. Sedan har det fortsatt varje år, förutom två pandemiår och ett år då Karl-Magnus var engagerad vid Malmö konserthus med Vaughan-Williams Songs of Travel. Det var en svår separation. Karl-Magnus ringde mig hela tiden och undrade hur det gick med hans bebis.
Nu tar ni er an romanser av Robert Schumann, berätta!
B: En sångarstudent ville framföra Schumanns Dichterliebe (A Poet’s Love) på en lunchkonsert, och då tänkte jag direkt: Det här borde jag även göra med Karl-Magnus. Han har ju studerat diktcykeln för självaste Fischer-Dieskau. Han nappade direkt, och nu när vi har en ny Steinwayflygel så vill jag gärna spela mycket och vackert på den.
K-M: Schumann har följt mig hela livet. Jag hade äran att delta i en Master Class för Dietrich Fischer-Dieskau (Polarpristagare 2005), den störste vokalisten och Schumann-tolkaren av dem alla. Han var väldigt bestämd med hur allt skulle vara, men jag gillar ärlighet och eftersom han gillade mig fick vi ett mycket fruktsamt samarbete där jag lärde mig mycket och blev än mer biten av Schumann. Det finns en sådan storhet i den tonsättaren, som skrev en mycket kort tid av sitt liv. Han drabbades av svår psykisk ohälsa och slutade sina dagar på ett sinnessjukhus. Dichterliebe, som alltså betyder diktarkärlek, är den vackraste kärlekssåpan. Det är en resa där de första sju sångerna bara är kärlek »all in«, sedan mörknar det – »Ich grolle nicht« (Jag härdar inte ut) – och den sista sången handlar om smärtan i den förlorade kärleken. Och du, Bengt, du sjunger med pianospelet, kärleken dör med dina sista vackra toner. Så skrev han, Schumann, han lade orden i både sången och pianot!
