För jämnt 300 år sedan, 1723, flyttade familjen Bach – Johann Sebastian, relativt nygift med hustrun Anna Magdalena, samt Johanns tidigare barn – från tjänsten vid hovet i Köthen för att slå ner sina bopålar i Leipzig, dit Bach rekryterats för att ta över som kantor i Thomaskyrkan efter Johann Kuhnau. En mycket prestigefull tjänst, som Bach dock inte varit första- eller ens andrahandsvalet till. Samtidens store – kanske störste – tonsättare, Georg Friedrich Telemann, hade sökt tjänsten i Lepzig och var naturligtvis stor favorit. Han hade dock använt detta för att förhandla fram en avsevärd löneförhöjning på den relativt nytillträdda tjänst Telemann redan innehade i Hamburg, och blev i stället kvar där livet ut, i 46 år till. Frågan gick vidare till Christoph Graupner, som dock även han tackade nej.
Så, tredjehandslösningen mäster Bach blev nu Thomaskantor och chef för musiken och undervisningen i Leipzigs alla kyrkor. Som sådan förväntades han nu inte enkom framföra musik utan även komponera gudstjänstmusik till alla olika kyrkliga sammanhang. I Lepzig skulle passionsmusik uppföras varje år; vartannat år i Nicolaikyrkan och vartannat år i Thomaskyrkan. Kanske var det för att visa sina färdigheter som komponist som Johann Sebastian inför påsken i Nicolaikyrkan 1724 satte sig i färd med en nykomponerad passionsmusik. Han hade tonsatt passionstexterna redan 1717, då som hovorganist i Weimar. Det verket är för övrigt försvunnet.
Texterna hämtades ur Johannesevangeliets 18:e och 19:e kapitel, med några lån från Matteus och Markus för att göra berättelsen fullständig. Övriga texter är inte bibliska utan hämtade från diktaren Barthold Brockes (1680-1747), som var en vid tiden omtyckt och ofta anlitad textförfattare i kyrkliga sammanhang. Även Telemann och Händel använde återkommande hans texter.
Till påsken 1724 uruppfördes så Johannespassionen i Nicolaikyrkan i Leipzig. Därefter framfördes den troligen ytterligare fem gånger under tonsättarens egen livstid, den sista gången kan ha varit 1750, samma år som Bach dog. Vid de olika framförandena gjordes vissa omarbetningar av verket, kanske för att anpassa det till den besättning som fanns tillgänglig just då. Ur de olika versionerna har det genom åren så småningom etablerats en standardversion som är den som oftast framförs idag.
Vid Bachs död ansågs såväl texterna som inte minst Bachs musik och stil som hopplöst föråldrad, och det mesta av hans musik föll i glömska. Historien om Felix Mendelssohns återuppväckande av Matteuspassionen 1829 är väl ganska välbekant, och efter knappa 110 års törnrosasömn återuppstod även Johannespassionen i ett uppförande i Berlin 1833. 1898 fick en svensk publik för första gången höra verket, när en relativt nyrekryterad chef för Filharmoniska Sällskapet, Wilhelm Stenhammar, 26, dirigerade det första svenska framförandet i Musikaliska Akademiens stora sal. Kungliga Hovkapellet spelade, och den annars så kritiske Wilhelm Peterson-Berger skrev om konserten att den måste räknas till »sällskapets allra lyckligaste dagar«.
