– Han var en ovanlig människa. Han pratade mycket och var alltid trevlig och alltid glad. Man kunde inte annat än att tycka om honom.
Så säger Gunnel Wahlström om sin livslånga vän Clas-Erik Sjöding.
Gunnel och Clas-Erik träffades för första gången 1955. Gunnel var då pianoelev hos pianisten Valentina Rives som höll konserter varje söndag. Gunnel, som var 14 år, fick uppdraget att läsa ett litet föredrag som presentation inför varje pianostycke.
– Jag fick betalt 10 kronor per gång. Det räckte till tre biobesök! minns Gunnel.
![](bilder/748691/Clas-Erik%20Sj%c3%b6ding.png?DoProcessing=&w=550)
Varje söndag, längst ut till vänster i publiken, satt en rödhårig kille och lyssnade på konserten.
– Vi brukade prata jag och Valentina, säga ”Tror du den rödhåriga är här idag?”
Den rödhåriga längst ut till vänster var Clas-Erik Sjöding.
En söndag efter konserten kom Clas-Erik fram till Gunnel, som då hette Forsell i efternamn, och frågade artigt:
– Skulle fröken Forsell vilja komma hem till oss och äta middag?
Det blev början på en livslång vänskap. Gunnel spenderade alltmer tid hemma hos Clas-Erik och hans föräldrar på Lidingö. Hon och Clas-Erik satt ofta tillsammans med andra vänner och lyssnade på musik på en ”dassig grammofon”, som hon själv uttrycker det.
– Han var så koncentrerad när han lyssnade på musik. Han lyssnade med hela sin varelse, beskriver Gunnel.