Bibeln är kanon!
Vad är egentligen kanon, alltså med betoning på första vokalen? Ordet kan betyda rättesnöre i religiös mening. Men du har kanske också snappat upp att kulturpolitiker till höger och vänster det senaste halvåret diskuterat ett eventuellt behov av en svensk kulturkanon. Det vill säga en lista med sådana böcker (filmer? maträtter? låtar?) som just nu känns omistliga och ”eviga” i ett mångkulturellt Sverige. Som vissa vill ha monokulturellt.
Kulturskribenten Niklas Ekdal kåserar i Dagens Nyheter över ämnet, genom att föreslå en kanon på en mängd områden. Till exempel en kliché-kanon: ”Man ska vara glad så länge man lever för det kunde vara värre och hälsan är viktigast så följ ditt hjärta och ta vara på din tid för kärleken är blind och allt är relativt och det finns inget dåligt väder och vi står upp för allas lika värde men allt kan hända i hockey.” (DN 9/4)
De kunde ju annars fråga oss i kyrkan, de som debatterar kanon. För vi har faktiskt en kanon, som går tillbaka till de första århundradena. En samling skrifter som buntats ihop under namnet Bibeln (biblia = bibliotek) för att de av några koncilier i slutet av 300-talet fastslogs som rättesnöre. De ansågs ha tillkommit under gudomlig inspiration, ge ett sant vittnesbörd om Gud och äga ett bestående värde som vägledande läsning för hela kyrkan.
Konciliets ledamöter började inte från scratch. Det fanns till exempel kriterier för evangelierna. De så kallade gömda eller glömda evangelierna var välbekanta, men uppfyllde inte kriterierna att gå tillbaka på någon som faktiskt hade vandrat med Jesus och varit med när kyrkan grundades, eller vara lästa och gillade i församlingarna i ett större område med godkännande av biskop. Liknande kriterier användes för breven.
Under kanoniseringsprocessen pågick samtidigt utvecklingen från förbjuden sekt-stämplad kyrka till erkänd och påbjuden religion. Det kunde ju ha bidragit till en likriktning. I stället fick det som kom att kallas Nya Testamentet hela fyra olika evangelier och brev från en mängd författare. Poängen med att välja bort en del skrifter (som sedan kallas NT-apokryfiska) var alltså inte att allt skulle falla alla lika mycket i smaken. Utan sanningar lagda intill varandra som pusselbitar till en oändligt stor Sanning. Ibland överlappar bitarna varandra, ibland är det glipor.
Processen hade pågått i flera hundra år när mötena i Hippo och Kartago slog fast vad som platsade i kanon. Sedan dess lever kyrkan med en viss mångfald och, i liten mån, en osäkerhet. Det är vi glada för.
/Erika Cyrillus, komminister
