Jag heter Nils Wik och är sedan den 19 januari präst i Svenska kyrkan och ny pastorsadjunkt i Enköpings församling.
Trots att jag bara varit präst i drygt en månad kan det mycket väl vara så att vi redan har hunnit ses. Jag hade nämligen redan under 2024 det stora nöjet att få göra nio veckors praktik i många av församlingens verksamheter.
Från början var det både tänkt och bestämt att jag skulle få komma till en församling närmare Uppsala (där jag kommer ifrån), en församling som på grund av omständigheter bortom någons kontroll plötsligt inte längre kunde ta emot någon praktikant. Såhär i efterhand, som både nyanställd och nyinflyttad, känner jag en stor ödmjukhet och framförallt tacksamhet över att det blev som det blev, och att det blev så bra. Det är en fröjd att både få tillhöra och tjänstgöra i ett sammanhang så fullt av liv och engagemang som här i Enköping.
Ungefär i samband med min prästvigning kom kyrkokansliets prognos för Svenska kyrkans medlemsutveckling de kommande 25 åren. I den uppskattas att bara ungefär en tredjedel av Sveriges befolkning kommer vara medlemmar i Svenska kyrkan år 2051, till skillnad från dagens dryga hälft. Det är statistik som kan verka dyster men som behöver ses i sitt sammanhang. Att vår kyrka har mindre antecknade medlemmar idag, när varje medlems nyfödda barn sedan år 2000 inte längre automatiskt räknas som en ny medlem är inte så märkligt.
Om vi istället skulle mäta engagemanget och intresset för kyrkan så tror jag att det finns fler berättelser att berätta ihop med den om medlemsantal. Berättelser om hur vi skapar meningsfulla och inbjudande sammanhang för alla som av olika anledningar är nyfikna på, och i behov av en kristen gemenskap.
Jag tänker på hur biskop Karin under sin predikan i prästvigningsgudstjänsten inledde med nyheten om att Jesus kan bli 2025 års influencer och att det nog kan ligga någonting i det. Jag tänker på den ofattbart tragiska skolskjutningen i Örebro den 4 februari och på de stora bilolyckorna på E4 och E18 den 15 februari och hur människor sökte sig till kyrkan. Jag tänker framförallt på alla de fantastiska unga människor jag mött och möter i församlingens ungdomsverksamhet och på hur den traditionsburna riten konfirmation på senare år har kommit i ropet och blivit ”inne”.
Det är något vi har rätt att vara hoppfulla över och jag tänker att det, speciellt när omvärlden ter sig ombytlig och osäker, behövs former, ritualer och rum för trygga sammanhang och möten med den Gud som på olika sätt och genom sina många sändebud i Bibeln säger oss uppemot 400 gånger: ”Var inte rädda.”
Nils Wik, pastorsadjunkt