Syskonen Fredrick och Cornelia döptes tillsammans med sina barn

Syskonen Fredrick Mistenius och Cornelia Stolpe Mistenius har ett starkt band. Deras mamma flyttade till England när de var små och föräldrarna har ofta varit långt borta. 

– Vi har bara haft varandra, berättar Cornelia.

De växte inte upp med någon särskild tro. Båda syskonen har sökt och hittat till tron senare i livet. Däremot har de alltid tänkt att de åtminstone har varit döpta. 

När Fredricks yngsta son Abraham skulle döpas pratade Fredrick med sin och Cornelias mamma om dopet. Då kom det fram att det som de utgått från hela livet inte stämde – syskonen var inte döpta. 

– Jag vill vara döpt. Jag springer inte i kyrkan varje vecka, men jag är kristen och jag tror på Gud, säger Fredrick.

Även Cornelia beskriver både sig själv och sin man som troende. – Men det kändes fint att vi trots allt väntade med dopet, för då kunde vi göra det tillsammans. Vi tänkte att det vore en fin symbol.

Döptes i matchande kåpor

Sagt och gjort - dopgudstjänsten hölls i Simtuna kyrka en söndag i mars. Det blev en mäktig ceremoni när hela sex personer skulle döpas samtidigt: Fredrick, Cornelia, Fredricks son Abraham och Cornelias barn Signe, Noah och Emilia. De ser tillbaka på dagen med vördnad, men innan ceremonin var både Cornelia och Fredrick väldigt nervösa. 

– Det kändes mäktigt att stå där, säger Cornelia. Jag hade bestämt att vi skulle ha likadana kläder, så alla hade såna vita konfirmandkläder. 

I sina matchande kåpor stod alla sex uppradade vid dopfunten, med Cornelia och Fredrick i mitten. Prästen Ulf korstecknade var och en av dem. Cornelia och Fredrick höll i kannan med vatten och hällde tillsammans upp vattnet i dopfunten. 

– Sedan fick vi gå fram en i taget, från den minsta till den äldsta.

Den minsta i skaran, Fredricks son Abraham, är fyra år. Innan dopet hade Fredrick pratat med honom och försökt berätta vad dopet innebär. 

– Till honom sa jag att om du är döpt så har Gud sett dig, berättar Fredrick. Om du behöver hjälp kommer han att hitta dig.

Cornelia brukar prata om Gud med sina barn, som är något äldre än Abraham: fem, tio och femton år. Emilia som är äldst läste själv på innan dopet och visste mycket väl vad det innebar. 

– Man får någon slags kontakt med Gud. Det kändes bra, säger Emilia om ceremonin.

”Dopet har gett oss en inre ro”

Cornelia och Fredrick beskriver känslan efter dopet som befriande – en lättnad. 

– Dopet har gett oss en inre ro och ett stöd, säger Cornelia.

De tog också till sig prästen Ulfs ord om dopet. 

– Han beskrev det som att man skrivs in i livets bok och möter Gud för första gången. Vi hälsar på Gud helt enkelt, säger Fredrick med ett leende.

Efter dopgudstjänsten var det gofika som gällde. 

– Det var ingen stor fest eller så. Vi bjöd inte så många, utan ville fokusera på oss, säger Fredrick.

Syskonens mamma kunde inte närvara vid dopet, men hon var ändå med dem. 

– Hon var med och valde psalmer, Barn och stjärnor och Lilla liv, berättar Cornelia.

Vill normalisera att döpas som vuxen

Både Cornelia och Fredrick tror att det är många som inte vet att man kan döpas som vuxen. De har till exempel fått en del frågor om det på sina jobb, där de flesta tror att det är något man bara gör med små barn. 

– Vi vill normalisera att döpas som vuxen, säger Fredrick. Jag hoppas det kan hjälpa att vi pratar om det så här. 

– Jag sprider verkligen budskapet, säger Cornelia. Jag berättar för alla!

Många som tvekar inför att döpa sig eller sina barn känner att de inte tror tillräckligt mycket, eller att det förväntas någon motprestationen när man är döpt. Det kan Fredrick ha förståelse för, men menar att man inte behöver känna så. 

– Jag har nog också varit där. Man tänker att ”jag brukar inte vara i kyrkan, får jag verkligen döpas?”. 

– Tron sitter liksom i hjärtat oavsett. Jag går inte i kyrkan. Det är mycket i livet, saker kommer emellan, men jag har min tro ändå, berättar Cornelia. 

– Jag tror att många missuppfattar det här med vattnet som vuxen också. De tror att man måste doppas helt i ett badkar, men det är väldigt lite vatten det handlar om, skrattar hon.

Oavsett hur ofta de går eller inte går i kyrkan så värdesätter syskonen den samhörighet som finns där. 

– Man får vara den man är, oavsett vem man är. Tatueringar, piercings, det spelar ingen roll, säger Cornelia. 

– Vi hade det ganska dåligt ställt som barn jämfört med våra jämnåriga. Där är kyrkan bra: alla är lika. Ingen frågar liksom vad man kör för bil när man kommer dit, håller Fredrick med.

När det nu har gått ett tag sedan dopet har syskonen hunnit landa lite i det hela. 

– Det känns skönt nu. Vi är båda lite skärrade själar,  men efter dopet har jag haft en lugn känsla, säger Cornelia.

Fredrick instämmer helt och hållet. – Jag har varit piggare och lugnare. 

– Det har varit som en lös tråd tidigare. Nu har jag känt mig mer hel, konstaterar Cornelia.