"Bilden av Maria är för enkelt tolkad".

”Moderskap har vi fler förenklingar än nyanserade berättelser om. Moderskap är en stereotyp och en schablon. Ibland får schablonen namn. Ett namn som återkommer i moderskapssammanhang är Maria. Berättelsen om henne är central som förenkling av moderskap. ”

Orden är hämtade ur teologen och genusforskaren Cristina Grenholms bok ”Moderskap och kärlek”, där hon undersöker relationen mellan moderskap, kärlek och kristen tro. Och hon ser traditionella föreställningar om moderskap och kvinnans kärlek som självuppoffrande, en bild som inte varit till särskilt stor hjälp i kvinnors liv. Men normer går att utmana och bildernas betydelse går att omvärdera. Vi behöver, enligt Cristina Grenholm, skapa en mer inkluderande och rättvis syn på kvinnors roller.

–  ­Vi är ju inte endimensionella. Vi är människor, även som mammor, och måste få vara det, säger hon.

På frågan om även hon kände krav på sig att vara den ofelande mamman när hon fick barn svarar hon ganska omedelbart ”nej”. För henne var inte utmaningen att vara en perfekt mamma, eftersom hon ansåg det vara ett omöjligt ideal. Det handlade snarast om att skapa förutsättningar för att både kunna arbeta och ta hand om sina barn. Kanske befann hon sig i en mer medveten och tillåtande miljö som småbarnsmamma. Hon undervisade genusvetenskap i Karlstad och tillsammans med sina kollegor inledde hon varje vecka på samma sätt:

– Vi började efter helgen att berätta om när vi varit riktigt dåliga mammor, och så applåderade vi varandra och skrattade åt dråpligheterna. Det fanns en hel del krav i samhället på att göra rätt, även från barnomsorgen. På det här sättet lyfte vi dem och avdramatiserade dem.

Men det handlar enligt Cristina Grenholm inte bara om strikta krav utifrån, det här att vilja göra rätt. Det handlar också om kärleken. 

– Man vill göra allt för sina barn. Man vill att de aldrig ska frysa, aldrig ska vara ledsna, och så tar vi på oss ansvaret för att det inte ska hända.

På frågan om bilden av Maria fortfarande kan påverka oss att ställa orimliga krav på oss själva – en schablonbild av den självuppoffrande modern som bär sitt barn och sina ansvar med ständigt jämnmod och acceptans – svarar Cristina att Maria ofta har framhållits som en negativ utgångspunkt i de feministiska debatterna. Men, säger hon också, det är inte självklart att en sådan bild av Maria enbart spridits av en patriarkal kristen tradition. Även andra patriarkala ideal har spelat en roll för att forma den schablonbild vi ofta fått möta. I sin bok skriver hon att Marias inflytande på våra föreställningar om kvinnlighet och moderskap också har passat ett patriarkalt samhälle. Det är därför inte helt klart om det är Mariabilden som har färgat våra modersideal eller om våra modersideal också påverkat Mariabilden.

Feministiska kritiker har, enligt Cristina, tagit fasta på Marias underordning i Bibelns berättelser. På samma sätt som hon är underordnad Gud blir kvinnor enligt samhällsidealen också underordnade män. Det ideal som lyfts fram är hennes villkorslösa ja. Hon accepterar de uppgifter hon får utan att protestera.

– Men jag har svårt att acceptera den här historien som norm för vår bild av Maria. Jag tror de flesta skulle vilja ge en mer nyanserad bild av henne. Och att vi skulle må bra av att lyfta den. För den finns, även i Bibeln.

Men varför har det då blivit så att det är den bilden som blivit den starkaste?

– Den bilden är den vi oftast ser av Maria och den vi alla känner till. Och det blir lätt att vi nöjer oss med det, eftersom den bilden också till stor del motsvarar de krav vi upplever ställs på kvinnor. Man känner igen fördomarna, eftersom det finns många exempel på sega och stela strukturer i kvinnors liv. Därför tror jag att Maria har varit en självklar negativ utgångspunkt i debatten, som något man behöver ta avstånd ifrån.

I sin bok skriver Cristina Grenholm att kristendomen inte är ett paket med läror fullt av schabloner, utan rymmer betydligt mer än så. Att vad som är väsentligt i tron och hur detta tolkas varierar mellan individer och över tid. Föreställningar tål att ifrågasättas och förändras. Men kanske har det inte gällt alla områden i lika hög grad. Enligt Cristina har reflektionen över moderskapet inte varit tillräckligt aktiv. Så bilden av Maria tål att utforskas mer.

– Det ryms så mycket mer i berättelsen om Maria. Vi får inte stänga in henne i en trång och endimensionell person. Sårbarheten ska självklart få plats, men hon är inte bara sårbar. På samma sätt är att bli mamma absolut en sårbar plats att vara på, men mammor är mycket mer än sårbara. Berättelserna om en flerdimensionell mamma är inte tillgängliga för så många.

Maria var också den modiga, den vilsna, som gjorde både yttre och inre resor. Som när hon tagit emot budskapet om att hon skulle föda Jesus sökte stöd och hjälp hos Elisabeth, en äldre släkting som efter många års barnlöshet också blivit gravid efter ett bud från ängeln Gabriel. Det handlar enligt Cristina inte bara om vilka bilder vi fått presenterade för oss, utan också om att vi tolkat de bilder vi fått lite för enkelt. Berättelsen om Marias jungfrudom behöver inte tolkas som ett uttryck för patriarkal makt, vilket ofta blivit fallet i debatten, utan kan också ses som ett brott mot den.

– Maria är modig. Hon säger ja till att föda ett barn, trots att hon är ogift och riskerar att uteslutas ur sin familj.

Finns det något kyrkan kan göra för att bredda bilden?
– Det är väl just det, att vara en plats där människor får vara som de är, i alla sina roller. En plats där vi absolut kan vara sårbara, men inte bara det. Jag minns hur jag en jul, när jag satt på julmässan, fick en så stark känsla av just det som jag tycker att kyrkan är. Där satt alla människor i en fullsatt kyrka. Vissa hade firat en typiskt perfekt jul, andra var säkert utmattade av anspänning. Vissa kom dit med besvikelse och kanske sorg. Alla rymdes där inne. Alla människor och alla känslor. Det är det kyrkan kan vara. Och det gäller i livets alla delar.

Det blir lätt ogynnsamt när vi matas med ”rätt och fel” som mammor och kvinnor. Speciellt när vi ofta har ansvar för den typen av sysslor och uppgifter där det är svårt att veta när man gjort tillräckligt, som relationer och hemmasysslor. För visst kan vi ha orealistiska ideal också i arbetslivet.

– Men där kan vi på ett annat sätt ändå säga ”det här ryms inte i min arbetstid”. ­ Relationer kan vi ju inte begränsa på samma sätt, säger Cristina. Men generellt är det väldigt lite i livet som handlar om rätt eller fel. Det kan vara bra, men på helt olika sätt. Vi behöver få vara en självständig person men vi behöver också relationer. Ibland har vi koll men vissa dagar har vi ingen kontroll alls. Alla de här sidorna av livet behöver få synas, för att vi inte ska styras av orealistiska ideal. Det gäller även moderskapet.